Jag sade väl både i slutet av den här Pittkalendern och 2011 års upplaga att den antagligen inte skulle komma tillbaka igen men att försöka lämna den i det förflutna är lättare sagt än gjort. Det är som att glömma allting man står för, allting man är. Varje dag för jag en strid med mig själv så att jag inte ska råka skriva någonting här igen. Men det går bara inte längre. Pittkalendern är som min ring. Jag kan göra mig av med den hur många gånger som helst men den kommer alltid tillbaka på något oförklarligt sätt och precis som med den så är det dags för mig att ännu en gång återvända hit, till den här bloggen som egentligen lever på en enda ordvits som man kan tycka borde ha dött för två år sedan men fortfarande är helt fantastisk. Ja, gott folk, det är dags att Pittkalendra vidare på nya äventyr och vad är bättre än en av Pittens kanske allra bästa filmer från 1981, The Pitt? Ingenting är bättre, säger jag. Ingenting! Innan vi börjar tycker jag däremot att du nu ska sätta igång lite pampig musik för denna storslagna återkomst och så kör vi igång igen. Jag kan vänta, tids nog ses vi där nere i Pitträsket några rader down below. From beneath you it devours liksom, The Pitt alltså. Pitten i the Pitt. The Pitt Pitt. Nä, nu kör vi innan jag spårar ännu mer.
The Pitt (även känd under namnet Teddy) är alltså en mysig, Kanadaproducerad, skräckfilm från 1981 som handlar om en tolvårig pojke vid namn Jamie Benjamin (som bara är två förnamn och en ful frisyr) som hittar ett hål med monster som han kallar av någon anledning Tra-la-logs. Kanske för att han är en idiot, jag vet inte. Dessa Tra-la-logs äter i varje fall människor men Jamie är ingen mördare så han köper istället kött från slaktaren för att mata dem med men sedan har jag för mig att pengarna (pengar han för övrigt stal ur sin barnvakts plånbok. Han är alltså tolv år gammal och har barnvakt) sinar, filmen är rätt usel så jag lade inte direkt anledningen på minnet. Men hur ska Jamie nu mata sina vänner? Tja, Filmens Tagline är "Jamie Wouldn't kill anyone... unless Teddy told him to!" och eftersom att Jamie alltså är ett psykopatbarn som tar order från sin teddybjörn så lurar han ner människor där, människor som retat och trakasserat honom (nämnas bör väl då att absolut alla i staden verkar hata Jamie, och det förstår jag verkligen). Han är såklart också kär i sin Sandy, barnvakten, och är ett obehagligt prepubertalt barn som skriver I LOVE YOU på badrumsspegen medan hon duschar i bakgrunden och denna kärlek leder till kanske den mest hjärtskärande scenen som någonsin fångats på film när hon råkar falla ner i Tra la log-gropen och blir uppäten. Mer än så är det egentligen inte till filmen men Jamie dör på slutet so oroa dig inte. Det finns nämligen en till Pitt på landet där ännu fler Tra-La-Logs lurar andra barn att putta ner folk och då blir Jamie lurad av en liten flicka (fast vad är hennes motivation för att mörda honom egentligen? Jamie hade ju åtminstone något motiv till det)
Det är inte många gånger som jag stött på en film där jag hatar huvudpersonen mer än Jamie. Det är inte för att han är Satans avkomma utan för att han bara är så irriterande, har så dåliga repliker och är en rent fruktansvärt dålig skådespelare. Allting med karaktären gör mig arg. Absolut allting. Filmen hade kunnat vara fantastisk men bara på grund av honom hade den ändå fått 1/10. Som tur är så är resten av filmen också riktigt usel och slutet är helt ludicrous (alltså inte Ludacris), i brist på en bättre, svensk, term. Men ingen bryr sig om den här filmen egentligen, det är Pitten alla kommit för.
Tidigare har Brad Pittley, Pitt Bradlington, Brad Pitt (kärt barn har många namn, som man brukar säga) spelat... ska jag ta alla pittkalendrar eller bara förra årets? Det här är nog ett så speciellt tillfälle att jag nog måste försöka minnas alla. Men alltså, tidigare under Pittkalenderns historia har Pitten spelat den där riktigt coola killen från Cutting Class, White Thrash/mördare, Irländsk boxare, polis, tjuv, spindelätande galning, österrikare i Tibet, en lädermundering som är allergisk mot solen, Edward Nortons fantasi, Personlig Tränare, Baklängesåldrande, Eraserhead, Döden, Jesse James, tecknad, Rusty Ryan (igen), galen bilförare, General Manager för Oakland Athletics, han som i ännu en film var rätt dryg mot Juliette Lewis (Kalifornia var den första), flugfiskare, advokat som vill hämnas, torterad spion, en riktig Basterd samt, såklart, wherever I go, there you are; my luck, my faith, my fortune. Den här gången spelar gode gamle Brad... Va? Är han inte med i den här filmen heller? Heter filmen bara The Pit egentligen? VA?! Har jag seriöst dragit en Quatermass and the pit igen? Ojojojoj. Jag läser då bara titlar som jag vill att de ska heta och ännu en gång leder det till att jag ser en skitfilm som ingen människa egentligen ska behöva utsätta sig för. Samtidigt kan man tycka att jag borde förstått detta med tanke på att Brad Pitts första film var Cutting Class (en riktigt toppfilm för er som inte känner till den sedan tidigare) som släpptes 1989. Men men, bättre lycka nästa gång antar jag.
Kommer Pittkalendern någonsin tillbaka efter det här? Kanske, jag vet inte. Om det finns nog många intressanta filmer, utöver World War Z, så gör den kanske det. Annars är det inte omöjligt att jag uppdaterar konceptet lite och byter till en annan skådespelare/ordvits. Men vi lär ju märka då så nu ska inte jag babbla mer. Dagens Pittkalender slutar n-
Det hör inte till det normala att en Pittfilm saknar trailer men eftersom att The Pit är en piratkopia är det klart att den inte har någon.
