Jag har gått runt i regnet mycket den senaste tiden. Inte för att jag älskar regn men det har som regnat ungefär varje dag i november och ibland måste även jag vara utomhus. Det har hänt mycket i världen den senaste tiden, både bra som dåligt. Jag ska inte skriva någonting om dessa saker här för detta är Pittkalendern och här skriver vi om en enkel Pitt och så ska det förbli. När jag däremot står där ute och övar på min ångest i den dystopiska Luleåhösten kan jag inte hjälpa att fundera på många olika ting och, jag vet inte riktigt, mer än så har jag väl egentligen inte att säga. Nu tycker jag att det är dags för oss att dyka ner i Pittkalenderns magiska värld igen. Ursäkta att jag spenderade sju rader på att egentligen inte skriva någonting.
Det gifta paret Vanessa och Roland är ett rätt olyckligt par. Hon är en fd dansös som mest diggar the knark these days, och han är en alkoholiserad författare. De reser runt i 70-talets Frankrike och stannar slutligen i en lite sömnig kuststad (som egentligen ligger i Malta, men Frankrike <=> Malta liksom) där han ska kunna fokusera på sitt skrivande och hon... tja, knarka, antar jag. På deras hotellrum finns ett hål i väggen så att deras destruktiva förhållande kan bli bättre genom att titta på när de i rummet bredvid har sex. På riktigt. Jag ljuger inte.
Jag minns inte riktigt när By the Sea utannonserades. Jag vill minnas att det var någon gång förra året men det kan lika gärna vara början av 2015. I vilket fall har jag sett fram emot den länge. Jag har planerat in i minsta detalj hur den ska ses och drömt om den Pittfilm som äntligen ska ge honom en Oscar för sitt skådespel. När jag tänker tillbaka på filmen och allting runt den minns och känner jag däremot bara olika stunder av besvikelse. Till en början var det besvikelsen över att jag inte får se den i rätt sällskap eller i det sammanhang som jag hoppas på. Efter det var den över att jag bor i en skräpstad med en så dålig biograf att filmen inte ens visas här. Nu kommer den från att filmen helt enkelt inte är speciellt bra.
Här har vi en film som Angelina Jolie både skrivit och regisserat med sin make Pitten som producent. Problemet är väl det att, medan hon verkar vara en helt okej regissör (Unbroken var ändå inte dålig) är det tydligt att manusförfattande inte riktigt är hennes starka sida i dagsläget. Dialogen är extremt halvdan, för många karaktärer introduceras för att sedan bara vara med i ungefär en scen och de vändningar i handlingen känns onaturliga samt kommer på tok för sent för att jag ska bry orka mig. För saken är den att det ärligt talat inte händer mycket alls i By the Sea. Filmen lyckas på något sätt vara strax över två timmar men skulle lika gärna kunnat halveras utan att jag egentligen skulle känna att jag gått miste om någonting. Filmens utseende har jag dock ingenting emot, tvärtom faktiskt. By the Sea är en otroligt vacker film att titta på. Skådespelarna är också helt okej, men det finns inte jättemycket mer att säga där. Skådespelarna skådespelar och skådespelandet från dem är som sämst på en okej nivå. Pitten är kanske väl så apatisk och full, men det är nog mer manus fel än hans eget. Och vad är egentligen grejen med att filmen ska utspela sig under 70-talet? Det tillför ingenting alls och med några, ytterst små detaljförändringar hade filmen lika gärna kunnat leva i 2015 istället. Jag vet inte, det känns bara som att filmen vill vara Vem är Rädd för Virginia Woolf om den regisserats och använt stilgrepp av Vittorio de Sica, men dit når den inte riktigt. Förlåt, det där var en skrämmande pretentiös mening för en liten Pittkalender.
Vissa människor skulle (något klyschigt) säga att när du verkligen älskar någon önskar du mer för denne än för dig själv. Nu ska jag inte stå här och påstå att jag älskar vare sig Brad Pitt (faktiskt!) eller Angelina Jolie, men det är lite trist när ett sådant passion project som detta faller så hårt som By the Sea ändå gjort. Samtidigt är det svårt att känna sympati när filmen ändå har så många problem. Jag menar, den är inte usel och väldigt få saker är seriöst dåliga men filmen är bara så tråkig och medioker till utförandet. Det finns sådana som Cutting Class där allting är riktigt uselt men där själva filmen ändå är så underhållande att jag inte har någonting emot att se den igen. By the Sea, som egentligen är en bra mycket bättre film, lämnar jag däremot gärna kvar där jag fann den. 2/5.
***
Nästa Pittfilm är The Big Short som förhoppningsvis är bättre än den här (den ser åtminstone mer underhållande ut) och den har premiär i början av nästa år. Jag är inte jättesugen på Pitt just nu men kanske att jag skriver om den när stunden kommit ändå.
