Artonde December - Cutting Class (1989)

Jag har haft många underliga mardrömmar om Nicolas Cage de senaste dygnen. Jag vet inte riktigt varför, och minns inte heller riktigt vad de handlade om utöver en hel del överspel. Det finns egentligen ingen anledning för mig att berätta det här men sak samma; ännu en dag, ännu en Pitt. Idag fyller vår Brad 53 år och då tycker jag att det känns rimligt att gå tillbaka till den film som en gång startade hans karriär. Jag har av någon anledning aldrig skrivit om den här förr och idag är första gången jag ser den, men ni som är lite insatta vet såklart vilken film jag pratar om...

Cutting Class sägs ha släppts 1989. Ingen vet riktigt var, hur eller exakt när, men det var åtminstone någon gång under det året. Rent officiellt är det en skräckkomedi men ärligt talat tror jag att det var en efterkonstruktion, för det finns egentligen ingenting här som kan liknas vid komedi förutom det redigt usla manuset. Titeln är dock genialisk eftersom att den både kan innebära skolk, men också MORD!!! Filmen innehåller tyvärr väldigt lite skolk om jag ska vara ärlig. Några mord, men ytterst lite skolk. Jag är inte så besviken som jag bara känner mig... lurad. :^(

Paula (Jill Schoelen, vars verkliga förhållande med Brad Pitt slutade i en oväntat bra historia) uppvaktas flitigt av Brian som spenderat den senaste tiden på mentalsjukhus efter att han misstänkts ha dödat sin pappa. Som tur är beter han sig bara riktigt konstigt och som en uppenbar mördare, så han placeras direkt in i sin gamla klass igen. Underligt nog börjar diverse lärare mördas kort efter, och ingen misstänker Brian förutom Paulas pojkvän Pitt Bradley (även känd som Dwight Ingalls), som vissa skulle säga är omotiverat dryg och otrevlig, men andra skulle påstå är den enda rimliga personen i hela filmen. 

Du fattar nog själv att det här är en riktigt klok film, och som en riktigt klok film av denna slasher-genre finns det självklart flera mordmisstänkta. Låt oss gå igenom de fyra främsta och se om vi kan komma fram till den skyldige tillsammans, och om inte så kommer jag avslöja det vilket som:

Dwight Ingalls

Pittens första "stora" filmroll är också vår första misstänkta i denna mordhärva. Lärarna som mördas har alla någon beef med Dwight och i många andra filmer skulle det vara en stor twist att denna oskyldiga typ egentligen var mördaren. Han är dock lite för otrevlig (och därför inte nog oskyldig för att det ska vara chockerande) och uppenbart inte alls mördaren (om han inte kan vara på två platser samtidigt!!!), men med en så smart film som denna vet man aldrig! Eller jo, det vet man visst. Du försökte åtminstone, Cutting Class!

Vaktmästaren Schultz

 Han ser lite underlig ut, beter sig lite underligt, ogillar lärarna (och de ogillar honom) och är alltid den som upptäcker liken. Dock vet alla som har sett en enda slasherfilm under sitt liv att vaktmästaren alltid är ett falskt lockbete, och aldrig någonsin den faktiska mördaren (det har dock funnits mördande vaktmästare i verkligheten!). Vi kan alltså avskriva honom redan nu men du förstökte åtminstone, Cutting Class! 

Det här random barnet på trehjuling som hotar folk med lite väl realistisk leksakspistol

Det hade varit chockerande såklart, men kanske också det mest logiska. Någonting är uppenbart fel på det här random barnet som på fullaste allvar används som jump scare minst en gång i filmen. Nu dör dock ingen i filmen genom att bli skjuten, och varje mord sker inne på skolan där den här mycket unga pojken skulle sticka ut lite väl mycket. Han lär alltså inte heller vara mördaren, men du försökte åtminstone, Cutting Class!

Brian Woods

Han beter sig konstigt, har antagligen mördat sin pappa och är ogillad av nästan alla. Ibland rotar han också i sopor efter fotografier på ett mordoffer för att sätta dit en Brad Pitt som omöjligt kunna vara mördaren. I vanliga fall skulle det vara helt omöjligt att någon så extremt uppenbar person som Brian skulle vara mördare, men det här är Cutting Class och inget vanligt fall. Man behöver egentligen inte ens se mer än kanske fem minuter av filmen (och jag är inte ens säker på om han hunnit introduceras så tidigt in i filmen) för att veta att han är den skyldige. Därför hade det ju varit en riktig twist om Brad Pitt faktiskt varit mördaren mot (typ) alla odds, men twisten som kanske borde kommit, även om jag föredrar att inte se min Pitt som skurk, blir istället en antitwist och Brian är självklart den galne mördaren som spelar över mer än... tja, Nicolas Cage. Jag vet inte varför jag fortsätter nämna honom i det här Pitt-inlägget, men kanske att jag en dag borde skriva en Cagekalender också. Eller nja, man ska vara riktigt okreativ för att ge sin kalender det namnet. Julcagelendern skulle den heta. 

Jag låter kanske cynisk och trist, men bakom allt det där älskar jag faktiskt Cutting Class. Den är dum som bara satan, klyschigare än klichén själv och varenda skådespelare är skrämmande usel (BP själv är väl helt ok, det märks att han är den enda av dessa som kommer ha en riktig framtid inom film), men... öh... tja, det är väl bara så det är helt enkelt. Utöver det omedvetet(?) dåliga manuset och repliker som "I'M THE CUSTODIAN OF YOUR FUCKING DESTINY", "YOU'RE A... YANKEE... DOODLE DANDY... TOO; YOU... TWO MUST... KILL... OR DIE! och "WE JUST WANT ICE CREAM AND BEER!!!" är faktiskt allting riktigt dåligt, ända ner till musiken och det faktum att filmen helt utspelar sig på dagen, men som vi vet är ju dagsljus bra mycket mer skrämmande än mörker så det kanske inte var så dumt ändå. Den är dock underhållande till tusen och morden blir mer och mer långsökta ju längre filmen går (en lärare spetsas på den amerikanska flaggan medan han hoppar trampolin, och en annan blir mördad när Brian inte ens är i närheten, så det finns uppenbarligen ett olöst mord i filmen). Jag vågar ändå påstå att mycket av det allra dummaste är medvetet, och det är därifrån filmen har mage att kalla sig skräck"komedi", men det allra mesta är så uppenbart bara resultatet av helt inkompetenta filmskapare. Tur att det är så usel att den går runt ett varv och blir underhållande åtminstone, och inte är som typ Kiss of Death... som Brad Pitt inte ens är med i. Har jag sett den filmen? Jösses.

Cutting Class är faktiskt också en oväntat bra introduktion till slasher-genren, för den är inte speciellt våldsam (trots att någon får en hammare inkörd i huvudet och sedan puttas ner på en enorm cirkelsåg), har alla tropes gemene slashern är fylld med, och dessutom innehåller Brad Pitt vilket ju gör alla filmer bättre. Jag rekommenderar absolut ingen att se den ändå, ty Cutting Class är på många sätt och vis fruktansvärd (inte som The Ghost Galleon, men ni fattar), men den har en speciell plats i mitt hjärta som den film jag skapade Pittkalendern för från första början (ja, jag ljug i början av inlägget) och för det kan jag inte annat än uppskatta den. 

Jag skriver "men" väldigt ofta alltså. Det måste jag vänja bort one of these days. 

I Tyskland har Cutting Class gått under båda titlarna Todesparty 1 och 2. Den är alltså sin egen uppföljare. Genialiskt.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 Eftersom att det här är en speciell dag måste vi såklart också prata om Cerebral Ballzys låt Cutting Class som Wikipedia brukar föreslå när man är inne på filmens sida (de har ingenting med varandra att göra i övrigt). Den är riktigt dålig och känns som att den skulle kunna varit med i en dålig Tony Hawk-kopia (typ Matt Hoffman's Pro BMX), men är alltså sin egen låt från 2011. Jag rekommenderar ännu färre att lyssna på den. Nu vet ni. Vi hörs imorgon med ännu mer Ca- öh, Pit- Cage. Jag... Ursäkta, vad är det som händer med mig???

Artonde November - By the Sea

Jag har gått runt i regnet mycket den senaste tiden. Inte för att jag älskar regn men det har som regnat ungefär varje dag i november och ibland måste även jag vara utomhus. Det har hänt mycket i världen den senaste tiden, både bra som dåligt. Jag ska inte skriva någonting om dessa saker här för detta är Pittkalendern och här skriver vi om en enkel Pitt och så ska det förbli. När jag däremot står där ute och övar på min ångest i den dystopiska Luleåhösten kan jag inte hjälpa att fundera på många olika ting och, jag vet inte riktigt, mer än så har jag väl egentligen inte att säga. Nu tycker jag att det är dags för oss att dyka ner i Pittkalenderns magiska värld igen. Ursäkta att jag spenderade sju rader på att egentligen inte skriva någonting. 

***

Det gifta paret Vanessa och Roland är ett rätt olyckligt par. Hon är en fd dansös som mest diggar the knark these days, och han är en alkoholiserad författare. De reser runt i 70-talets Frankrike och stannar slutligen i en lite sömnig kuststad (som egentligen ligger i Malta, men Frankrike <=> Malta liksom) där han ska kunna fokusera på sitt skrivande och hon... tja, knarka, antar jag. På deras hotellrum finns ett hål i väggen så att deras destruktiva förhållande kan bli bättre genom att titta på när de i rummet bredvid har sex. På riktigt. Jag ljuger inte.  

Jag minns inte riktigt när By the Sea utannonserades. Jag vill minnas att det var någon gång förra året men det kan lika gärna vara början av 2015. I vilket fall har jag sett fram emot den länge. Jag har planerat in i minsta detalj hur den ska ses och drömt om den Pittfilm som äntligen ska ge honom en Oscar för sitt skådespel. När jag tänker tillbaka på filmen och allting runt den minns och känner jag däremot bara olika stunder av besvikelse. Till en början var det besvikelsen över att jag inte får se den i rätt sällskap eller i det sammanhang som jag hoppas på. Efter det var den över att jag bor i en skräpstad med en så dålig biograf att filmen inte ens visas här. Nu kommer den från att filmen helt enkelt inte är speciellt bra.

Här har vi en film som Angelina Jolie både skrivit och regisserat med sin make Pitten som producent. Problemet är väl det att, medan hon verkar vara en helt okej regissör (Unbroken var ändå inte dålig) är det tydligt att manusförfattande inte riktigt är hennes starka sida i dagsläget. Dialogen är extremt halvdan, för många karaktärer introduceras för att sedan bara vara med i ungefär en scen och de vändningar i handlingen känns onaturliga samt kommer på tok för sent för att jag ska bry orka mig. För saken är den att det ärligt talat inte händer mycket alls i By the Sea. Filmen lyckas på något sätt vara strax över två timmar men skulle lika gärna kunnat halveras utan att jag egentligen skulle känna att jag gått miste om någonting.  Filmens utseende har jag dock ingenting emot, tvärtom faktiskt. By the Sea är en otroligt vacker film att titta på. Skådespelarna är också helt okej, men det finns inte jättemycket mer att säga där. Skådespelarna skådespelar och skådespelandet från dem är som sämst på en okej nivå. Pitten är kanske väl så apatisk och full, men det är nog mer manus fel än hans eget. Och vad är egentligen grejen med att filmen ska utspela sig under 70-talet? Det tillför ingenting alls och med några, ytterst små detaljförändringar hade filmen lika gärna kunnat leva i 2015 istället. Jag vet inte, det känns bara som att filmen vill vara Vem är Rädd för Virginia Woolf om den regisserats och använt stilgrepp av Vittorio de Sica, men dit når den inte riktigt. Förlåt, det där var en skrämmande pretentiös mening för en liten Pittkalender.

Vissa människor skulle (något klyschigt) säga att när du verkligen älskar någon önskar du mer för denne än för dig själv. Nu ska jag inte stå här och påstå att jag älskar vare sig Brad Pitt (faktiskt!) eller Angelina Jolie, men det är lite trist när ett sådant passion project som detta faller så hårt som By the Sea ändå gjort. Samtidigt är det svårt att känna sympati när filmen ändå har så många problem. Jag menar, den är inte usel och väldigt få saker är seriöst dåliga men filmen är bara så tråkig och medioker till utförandet. Det finns sådana som Cutting Class där allting är riktigt uselt men där själva filmen ändå är så underhållande att jag inte har någonting emot att se den igen. By the Sea, som egentligen är en bra mycket bättre film, lämnar jag däremot gärna kvar där jag fann den. 2/5.

***

Nästa Pittfilm är The Big Short som förhoppningsvis är bättre än den här (den ser åtminstone mer underhållande ut) och den har premiär i början av nästa år. Jag är inte jättesugen på Pitt just nu men kanske att jag skriver om den när stunden kommit ändå. 

Inte riktigt Pittkalendern - De 10 Bästa Filmerna 2014

Jag hatar film och allt vad ordet kan tänkas innebära, därför ska jag dela med mig av mina tankar om vilka filmer jag personligen ansåg vara årets bästa. Jag har dock sett vääääldigt många filmer från 2014 så det här var verkligen ingen lätt lista att göra men du ska nog se att den innehåller lika mycket supercredd som lättsamheter. Dock ingen Wolf of Wallstreet eller Det Blåser upp en Vind, för de är faktiskt båda två från 2013.

Tyvärr finns det ingen Goodbye to Language av Godard på den här listan, och det förlorar jag en hel del kulturpoäng på. Jaja, nu gör vi slut på det här året.

10.  Lego-Filmen

Den här filmen kom som lite från ingenstans och blev den bästa animerade filmen 2014 i mina ögon. Jag ska erkänna att jag inte trodde mer om Lego-Filmen på förhand än att den skulle vara en kvick cash in men ack så fel jag hade. Den är slående välskriven för att vara så väldigt riktad mot barn och även för mig som närmar mig 40 är den riktigt underhållande. Och rolig! Och snäll! Röstskådespeleriet är dessutom väldigt bra och fyllt av kända skådespelare (Morgan Freeman och Liam Neeson bl.a.). Dock går tempot i den mest rasande av hastigheter och jag har en del problem med vissa scener mot slutet, men i regel var Lego-filmen en mycket trevlig upplevelse. Massor med popkulturella referenser för stofiler som mig också, kul! Chris Pratt spelar för övrigt huvudrollen, och han är ju faktiskt med i allt nuförtiden.

Trailer!

9. X-Men: Days of Future Past

Oj, det här är en seriöst mörk film. Den är inte jätteblodig eller så men det här måste nog vara den våldsammaste marvel-filmen någonsin, och dessutom en av de bästa. Den är dyster, superseriös och har dessutom slående bra skådespeleri för att vara en film om superhjältar. Den lider av riktigt dåliga specialeffekter på sina ställen och vissa karaktärer borde kanske fått vara med lite mer (Jennifer Lawrence som Mystique är en bra karaktär, även om jag kan känna att hon får väl mycket fokus), men i övrigt är denna sjunde film i serien riktigt bra. Jag vet dock inte riktigt hur tidsresandet alls fungerar, för ärligt talat känns det heeeeelt ologiskt.

Men ska jag kanske vara helt ärlig med er nu? Folk ser inte filmer av den här typen för att se något smart generationsdrama eller dylikt, utan det är för bra action och rätt coola scener vilket Days of Future Past har gott om. Den har faktiskt en oväntat bra handling också, men ingen lägger nog fokus på den. Allting som innehåller antingen karaktärerna Quicksilver eller Blink är ofta väldigt bra (och nyckelordet coolt). 

Trailer!

8. Två Dagar, En Natt

Listans enda franska/belgiska film, och därför också den mest creddiga. Bröderna Dardenne gör tydligen bra filmer, men det här är den första jag har sett och den var riktigt bra alltså! Det händer verkligen inte jättemycket och trots att den i stort bara upprepar samma samtal med olika karaktärer om och om igen under en och en halv timme fungerar den eftersom att allting känns verkligt. Den hade kunnat bli superförutsägbar och sluta riktigt dåligt men istället blir det en film med några oväntade vändningar som också lyckas vara väldigt fin på sina ställen, trots att det väl egentligen knappt finns en enda glad stund i den. Marion Cotillard är dessutom jättebra i huvudrollen och måste både slåss mot sin egna depression och för sin framtid på hennes jobb. Det är hårt, det är franskt, och det är en väldigt bra film. 

Två Dagar, En Natt blir främst väldigt intressant eftersom att man får se konflikten från alla sidor och börja sympatisera inte bara med henne utan också de medarbetare hon måste övertala för att rösta på att hon ska få behålla sitt jobb istället för en väldigt stor bonus. En bra karaktärsstudie helt enkelt.

Trailer!

7. Captain America: The Winter Soldier

Den första Captain America var en dålig film och en vedertagen sanning i dagens samhälle är att han antagligen är den mest daterade superhjälten som existerar idag, men så kom helt plötsligt Winter Soldier och var en av årets klart bästa filmer. Det är såklart till viss del för att det knappt finns några andra filmer som någonsin haft så välkoreograferat handgemäng, men också för att den egentligen inte fokuserar på Captain America själv så mycket. Ärligt talat borde den väl hetat Captain America & Black Widow: The Winter Soldier (eller den hemska svenska titeln Return of the First Avenger) för hon är då med minst lika mycket. Utöver att filmen väljer att lägga en del fokus på roligare karaktärer är den dessutom nästan mer spionthriller än en film om superhjältar och det kanske inte låter som att det ska kunna fungera men oj vad bra det blir alltså.

Winter Soldier lider av vissa actionfilmssyndrom, som att typ stoppa en stor katastrof i sista sekunden eller när någon faller från en jättehög höjd men inte tar någon skada alls, men i regel är det här en film med väldigt bra action och dessutom en bra handling(!), även om vissa saker kanske kunnat klippas bort från den färdiga filmen (den rätt poänglösa delen med Arnim Zola, t.ex.).

Trailer! 

6. Edge of Tomorrow

Jag visste knappt att det skrevs böcker i Japan, men tänka sig, här är en film baserad på just en sådan. Edge of Tomorrow kom lite från ingenstans och visade sig vara riktigt, riktigt bra. Den är smart, den är rolig och har dessutom två väldigt bra huvudrollsinnehavare. Tom Cruise som person kan man säga mycket om men hans skådespelarförmåga är det verkligen inget fel på, och Emily Blunt är ju i stort sett den kvinnliga Chris Pratt i det att hon är med i allt, men också är en bra mycket bättre skådespelare än vad han är. Just Cruise och Blunt var faktiskt också med i en av mina favoritfilmer från förra året, Oblivion, men det här är en mycket bättre film än den.
Någonting Edge of Tomorrow verkligen gör rätt är att den håller ett genomgående bra tempo och även om det kanske finns en del logiska frågetecken så är den definitivt nog underhållande för att jag inte ska vilja ifrågasätta dem på något mer djupgående plan. Bra action dessutom, även om jag har lite problem med vissa av specialeffekterna som ser oerhört overkliga ut. Årets stora överraskning, utan tvekan.

Trailer! (ska dock sägas att trailern får filmen att se bra mycket sämre ut än vad den faktiskt är)

5. Gone Girl

David Fincher är en fantastisk regissör, kanske den allra bästa. Se7en och Fight Club hör definitivt till mina favoritfilmer någonsin, och även om han kanske inte riktigt gör filmer av den kalibern längre är Gone Girl en ytterst bra film. Ben Affleck och Rosamund Pike (som jag väl ärligt talat bara känner till för att hon var med i James Bond-klassikern Die Another Day där hon spelade Miranda Frost) gör båda ett mycket bra jobb i sina roller och åtminstone fram till slutet är filmen väldigt spännande och intressant. Hade det inte varit för ett rätt dumt slut där en av karaktärerna börjar kännas lite för galen och trope-aktig hade jag definitivt satt Gone Girl högre för det finns egentligen inga andra klagomål. Den är lång, men känns aldrig för lång och har dessutom väldigt snyggt foto vilket kan rädda även en dålig film (vilket Gone Girl definitivt inte är). Och Rosamund Pike, åh vilken behagligt djup röst hon har. Jag skulle kunna lyssna på henne dygnet runt. Utöver rösten förtjänar hon nog att vinna den Golden Globe hon nominerats till också, för hon är verkligen jättebra här.

Kort sagt en smart och väldigt bra film med ett slut som förstör mycket för mig alltså. Tydligen ska slutet vara den svagaste delen även i boken, om någon var intresserad av att läsa den.

Trailer!

4. Comet

Är jag den enda som har sett den här filmen? Ja? Okej då, men den är ändå väldigt bra så jag förstår inte varför. Årets stora romantiska film är väl antagligen The Fault in Our Stars, men den här är i mina ögon en bra mycket bättre historia. Comet är kanske en något förvirrande liten film om kärlek där det är osäkert vad som sker när, och om det överhuvudtaget sker i samma universum, men lägger man bara ihop allting får man en mycket romantisk och mysig film, som dessutom har dialog att dö för. Den är inte naturlig eller verklig på nästan något sätt alls, men det gör som ingenting när allting känns så surrealistiskt. 

Den innehåller också slående lite humor för att marknadsföras som romantisk komedi. Egentligen är det väl en typisk romantisk indie-film men det är någonting som gör att jag gillar den lite mer än mängden i genren för det här året, och det är till viss del slutet som jag personligen älskade och det är mycket tack vare den strålande dialogen. Skådespeleriet är kanske inte alltid av högsta klass men i det här fallet bryr jag mig faktiskt inte. Comet är en jättehärlig film som blandar sorg, romans och liiiite humor på ett väldigt bra sätt! Och så är den snygg också. Riktigt, riktigt snygg.

Trailer!

3. Fury

Åh, äntligen ett bekant ansikte. Antagligen är jag den enda i hela världen som sätter Fury så här högt upp på en lista över de bästa filmen för året, men jag gillade den verkligen! Att jag såg den på en väldigt bra biograf gör nog inte saken värre. Jag har ju skrivit om Fury förr och känner mig lite lat så här är bara lite ctr+c från julafton!

"Rent stilmässigt och filmiskt är Fury snudd på perfekt. Den är jättesnygg men ändå passande mörk och realistiskt brutal, har väldigt bra filmade scener samt riktigt storslagen scenografi. Trots det storslagna tror jag dock att det är scenerna inuti filmens eponyma pansarvagn som är mest effektfulla och jag kunde verkligen känna av klaustrofobin när de alla satt i det där trånga utrymmet som antagligen skulle bli deras grav.

Trots att den ser realistisk ut ska det sägas att Fury definitivt inte alltid är någon extremt verklig film men vill jag se en film skildra ett krig med 100% autencitet tittar jag på en dokumentär och inte en krigsfilm med en 100 år gammal Brad Pitt i huvudrollen. Det är såklart inte fel och oberättigat att klaga på dessa orealistiska inslag, men jag personligen hade inga problem inte om dem."

Och ja, Brad Pitt är väldigt bra i den men jag skulle ljuga om det här var hans allra bäst insats. Han är dock väldigt bra i sina stunder och jag gillar hans karaktär, trots att han heter Wardaddy. Och filmens soundtrack är fantastiskt! Årets bästa! 5/5! Heja soundtrack!

Trailer!

2. Interstellar

När jag såg Interstellar var jag i en svacka och så trött på film, men den fick mig att inser varför jag älskar mediet så mycket. Det är ingen perfekt film alls, men den är fantastisk och nästan vilket annat år som helst hade den varit en klar etta. Trots en speltid på nästan tre timmar är den aldrig tråkig, alltid jättesnygg och fruktansvärt underhållande. Det är klart att allting inte riktigt går ihop (vilket man väl visserligen får ta när det är science fiction) och hela grejen med att kärleken erövrar allt inte riktigt passar in med resten av filmen, men dessa är bara små petitesser. Vad jag framförallt älskar med Interstellar är estetiken och att den lyckas vara så engagerande trots att det kanske egentligen inte sker så mycket spänning som filmen vill försöka påstå. Det är kul också med en Sci-fi film som rätt och slätt handlar om rymden och inte någon farlig utomjordisk ras eller dylikt. Det är bara rymdonani till max, och det fungerar strålande för mig. Att Matthew McConaughey är orange tycker jag däremot är lite obehagligt, för det är inte en hudton som någon frisk människa bör ha.

Hans Zimmer har för övrigt gjort soundtracket så självklart är det också mycket bra.

Trailer!

1. Nightcrawler

Nightcrawler är en otrolig film. Allt är bra med den. Fotot är extremt snyggt, skådespeleriet (framförallt från Jake Gyllenhaal) är fantastiskt, handlingen är intressant och intrigen tar många oväntade vändningar. Till skillnad från många andra filmer på listan är den inte alls storslagen på något sätt utan väldigt minimalistisk med slående lite våld med tanke på temat. Dessutom lyckas filmen med konsstycket att vara något av en suuupermörk komedi utan att egentligen använda sig av några skämt och den är ganska tydlig satir på mediesamhället. Jag vet inte ens vad mer jag kan skriva egentligen. Den hade kunnat vara lite längre antar jag, men det är knappt ens ett klaogmål. 

Det här är ett år jag kan erkänna att Pitten inte är bäst, för det är faktiskt lille Jake. Satan vad bra han är här, och vad intressant det är att se en film där huvudpersonen är så extremt osympatisk.

Äh, nu  måste jag sluta. Jag kommer bara hylla filmen mer annars. Årets klart bästa film rakt igenom med en av filmhistoriens klart bästa catch phrases: If you want to win the lottery, you have to make the money to buy a ticket. Super.

Trailer!

Filmer som var snubblande nära listan: Guardians of the Galaxy, The Fault in Our Stars, Boyhood, The Theory of Everything  

*

Om någon undrar var Godzilla årets sämsta film, och Foxcatcher den största besvikelsen. 

Julafton - Fury

Det har varit en lång och tuff resa, men nu är vi till slut på vägs ände. 24 dagar, 27 filmer och massor av erotik ska äntligen avslutas med en sista, storslagen Pittfilm. Med tanke på att jag kört den här kalendern i kronologisk ordning är det sjukt tur att The Counselor inte är den senaste Pitten gjort. Nej, dagens film är en av de mest brutala, mörka och seriösa jag någonsin varit med om och dess namn är Fury. Den regisserades av David Ayer och hade premiär 24 oktober i år, så vi har verkligen med en ny film att göra idag! Just det, God Jul förresten. Som du kan förstå är denna tunga krigsfilm också ett perfekt sätt att fira julen tillsammans med.

Krig är en rätt tradig genre på film med endast några få speciellt bra exempel i mina ögon: Plutonen och... tja, Plutonen är den enda jag kan komma på nu. Kort sagt är krigsfilmer inte direkt min favoritgenre  men Fury är ett av ytterst få undantag. Den har sina brister, ja, men låt oss vara lite positiva denna vackra dag och åtminstone vänta med det dåliga ett litet tag.

Rent stilmässigt och filmiskt är Fury snudd på perfekt. Den är jättesnygg men ändå passande mörk och realistiskt brutal, har väldigt bra filmade scener samt riktigt storslagen scenografi. Trots det storslagna tror jag dock att det är scenerna inuti filmens eponyma pansarvagn som är mest effektfulla och jag kunde verkligen känna av klaustrofobin när de alla satt i det där trånga utrymmet som antagligen skulle bli deras grav.

Trots att den ser realistisk ut ska det sägas att Fury definitivt inte alltid är någon extremt verklig film men vill jag se en film skildra ett krig med 100% autencitet tittar jag på en dokumentär och inte en krigsfilm med en 100 år gammal Brad Pitt i huvudrollen. Det är såklart inte fel och oberättigat att klaga på dessa orealistiska inslag, men jag personligen hade inga problem med dem.

*

Någonting jag sällan kan säga om andra Pittfilmer är att Fury har ett fantastiskt bra soundtrack (komponerat av Steven Price). Det tar aldrig någonsin över och förstör stämningen i filmen utan passar in perfekt med vad som händer utan att någonsin störa överhuvudtaget. Det är dessutom separat väldigt bra och kan definitivt avnjutas även utan att man ser på filmen samtidigt. Faktum är att jag lyssnar på det nu medan jag skriver det här inlägget! Om någon är intresserad av ett kort smakprov är bästa spåret utan tvekan Norman.

Skådespeleriet i filmen är även det mycket bra men med tanke på att den fokuserar på fem karaktärer är det lite trist att man som tittare egentligen bara kan bry sig om tre av dem: Pitten, Logan Lerman och Shia LaBeouf(!). De är alla tre väldigt bra, och det är en fucking skandal att Pittson inte nominerades för någon Golden Globe, eller Lerman för den delen. Dock är det någonting annat man märker i den här filmen: Brad Pitt är verkligen en stjärna. Vissa filmer står och faller med honom, visst, men i Fury märks det verkligen när han är i bild och det känns både så tryggt och stabilt när man får se honom. Det är inte bara för att han är bra, utan för att jag vet att han är Brad Pitt, och Brad Pitt är störst av alla. Jag är bara en som tittar på filmen, men jag känner ändå viss respekt i varje scen han är med, och det är bara något de allra största av skådespelare kan åstadkomma. Dessutom heter hans karaktär (känn på den här) Wardaddy. Ja, Wardaddy. Om inte det är världens bästa namn på en filmkaraktär vet jag faktiskt inte vad. Karaktären i sig har dock förvirrande skiftande beteende som jag känner att filmen hade kunnat motivera något bättre än vad den inte gör överhuvudtaget.

Ett problem jag har med Fury är att den kanske ibland försöker lite för mycket, och med en del tveksamma tillvägagångssätt. Det kan vara allt från en karaktär som bara introduceras för att dess död ska kunna chockera tittaren någon minut senare, till extremt högt ljud vid pistolsskott och dylikt (dynamiskt ljud får gärna dö en plågsam död). Slutet är också helt djävla ologiskt till och med för min nivå, och hur välbevarad kan en sprängd kropp seriöst vara? Jag har vissa problem med några platta karaktärer och den skiftande karaktär som är Wardaddy också, men utöver det är Fury en riktigt bra film. Alla som vill se den bör dock veta på förhand att den är väldigt våldsam och genomgående riktigt brutal. En extremt barnförbjuden film alltså. 

Tack vare bra skådespel, oerhört snygga scener, filmisk realism (dvs egentligen inte jätterealistisk, men det känns som att den är det) och bra berättelse/intrig är Fury en av årets klart bästa filmer, för att inte tala om en av Pittens karriärshöjdpunkter. När jag stod där ute och frös (för att NÅGON var jättesen) vid Royal i Malmö en sen söndagskväll hade jag inga jättehöga förväntningar på den här filmen utan ville mest bara se en Pittfilm, men jag blev verkligen glatt överraskad och i slutändan blev det ändå en ganska stark 4/5. Ingen perfekt film, men det den gör bra gör den riktigt himla bra alltså. Pitten forever i mitt hjärta.

Det är typ sjukt hur många Youtube-klipp det finns som visar på hur man fixar Wardaddys frisyr. Känns som ganska simpel kan jag tycka.

***

Det är väl nu jag ska tacka av mig antar jag. Efter tre år och 43 filmer (plus fyra reklamfilmer) med åtminstone lite Pitt är det dags att lägga ner Pittkalendern. Under denna tid har vi sett honom ta sina första stapplande steg med Dark Side of the Sun till att bli den etablerade världsstjärna han är idag. Det är intressant också att se dessa gamla filmer eftersom att han faktiskt redan från början var en mycket kapabel skådespelare och fortsatt vara lika relevant i över 25 år. Medan han fortsätter är det dock dags för mig att sjunga på refrängen. Det är klart att jag skulle vilja skriva den här år efter år men när det blir samma sak om och om igen blir det rätt tradigt väldigt fort så det är nog bäst att sluta nu när jag är på topp. Antagligen kommer väl kalendern återvända när han gör nya filmer, men en så här fyllig utgåva tvivlar jag på att jag kommer arbeta på igen.

Nu mot slutet är det svårt att inte bli nostalgisk. Pittkalendern startade för länge, längesen under 2011 och då Sedan jag började med det här för några decennier sedan har så fruktansvärt mycket hunnit hända i livet. Jag har gått ut gymnasiet, flytta från mitt vackra Luleå till syndiga Malmö, hunnit bli kär (fast eftersom jag skrev Pittkalendern blev det aldrig något av det) och börjat läsa på universitet. På så vis antar jag väl att det här är ett rimligt avslut. Jag började med det här under min första termin på gymnasiet och jag avslutar den nu i början av mitt nästa livsskede. Lite klyschigt kanske, men klyschor existerar ju av en anledning.

Jaja, dags att sluta babbla. Hoppas ni alla har en fantastiskt god jul och en bra fortsättning på 2014. Om inte så, tja, får vi väl hålla tummarna för att 2015 blir bättre. Farväl mina vänner!

Tjugotredje December - The Counselor

Ibland kommer det en sån där film som man bara inte alls kan förstå sig på överhuvudtaget. The Counselor är inte förvirrande men tänk så här bara: Ridley Scott är en bra regissör. Cormac McCarthy (som skrivit manus) är en hyllad författare. Michael Fassbender, Penelope Cruz, Cameron Diaz, Javier Bardem och Brad Pitt är alla åtminstone dugliga skådespelare. Ändå är The Counselor en så dålig film. Att den dessutom släpptes 2013, samma år som de två Pittfilmerna World War Z och 12 Years a Slave är ännu konstigare, eftersom att de båda faktiskt är mycket stabila 4/5. Var kan allting ha gått så fel egentligen?

Om Cormac McCarthy är en så fantastisk författare som många verkar tycka lämnar jag osagt, men att han inte alls klarar av att skriva filmmanus kan jag däremot skriva under på direkt. Så många poänglösa scener av dålig dialog alltså. Jag blev nästan chockerad av hur många de var. Det är sällan ändå som jag tänker att filmkaraktärer faktiskt pratar väldigt onaturligt men The Counselor är verkligen någonting extra. Utöver det här har filmen riktigt usla karaktärer och en handling som är så ofokuserad och tråkig att jag bara inte orkar bry mig om några livsöden överhuvudtaget, knappt ens mitt eget. 

Ärligt talat bryr jag mig inte ens om de andra punkterna egentligen. Jag bara förundras över hur så många bra människor kunde samlas ihop för att säga så korkade saker, och att Ridley Scott läste manuset och tänkte "nä, men det här går säkert att göra bra film på". Det går bara inte ihop för mig överhuvudtaget. Dock ska det sägas att höjdpunkterna av filmen är scenerna med Brad Pitt för där verkar det som att Cormac bara kände att han ville göra film och inte en (riktigt dålig) bok framförd av rörliga bilder. Han är inte med mycket, och jag vet inte vad Westray är för ett underligt namn, men han är definitivt höjdpunkten av filmen. Lite tvärtom från 12 Years a Slave då där själva filmen var väldigt bra men han drog ner den något. 

The Counselor är ingen bra film, men jag blir inte heller provocerad och arg av att se den. Självklart kan en film vara en klassisk 1/5 utan det, men så dålig är den här faktiskt inte. Självklart är den ju inte heller bra, men Brad Pitt är riktigt härlig alltså, även om hans karaktär möter ett mycket våldsamt och oberättigat slut. I slutändan bör filmen inte vara mer än 2/5 men det är någonting som gör att jag ändå vill ge den en trea, men ändå säga att den är dålig. Jag vet inte riktigt vad det är, men antagligen är det helt och hållet Pitten själv som höjer betyget ett snäpp. Den magiska pitten. Pitt Maguiqe, som de säger på franska. 2/5, + Pittetta. 3/5 alltså.

I den här filmen våldtar Cameron Diaz en bil, och ingen bryr sig. Det här är inte ens ett sjukt skämt.

Tjugoandra December - 12 Years a Slave

2013 kom filmen som gav Brad Pitt hans första och hittills enda Oscar. Visserligen för Bästa Film (eftersom han producerat), men en likväl en Oscar. Denna film var 12 Years a Slave och även om han kanske inte är med i den massor kan vi nog ändå krama ur lite Pitt ur den ändå. Den är baserad på självbiografin med samma namn av Solomon Northup, en fri man som blev kidnappad och såld som slav. Det kanske låter rätt tungt, men det är också för att det är det. Filmen är och regisserad av Steve McQueen som i och med 12 Years a Slave blev den första svarta filmskaparen att vinna en Oscar för bästa film.

Det här är en bra film. Det här är faktiskt en mycket bra film. Det här kommer kanske inte som en överraskning för någon men så är det alltså. Den är främst väldigt gripande och det är lite svårt att tänka sig att ungefär det här faktiskt hände på riktigt. Chiwetel Ejiofor, som spelar Solomon, är så ruskigt bra att jag är lite förvånad över att han inte vann vare sig Golden Globe eller Oscar för sin prestation. Michael Fassbender är väl också bra antar jag, men det känns inte som någon direkt jättesvår karaktär han spelar egentligen. Utöver de två huvudpersonerna är resten av ensemblen mycket bra och trots att filmen är lång så håller den fast mig lika mycket vid första bildrutan som den sista. Dock undrar jag lite vad som är grejen med Brad Pitt? Varför är han ens med i den här filmen? Visst, han har ju producerat den och så men det är ju ingen anledning. Antagligen var det väl för att få ett riktigt stort affischnamn för en såpass tung och svår film, men hans karaktär känns lite konstig. Först och främst är han kanske bara med i åtta minuter av filmen som den kanske enda snälla vita karaktären och säger typ "nej vet du, Fassbender, slaveri är dåligt. Du kan inte äga en människa!" och så hjälper han Solomon att bli fri. Han blir verkligen en Pitt Ex Machina, även om det ju såklart ska ha gått till såhär i verkligheten. Det känns ändå lite suspekt att producenten av filmen kommer in och spelar den som räddar dagen. Men han har ett charmigt skägg!

12 Years A Slave är en stabil film. Utöver Brad Pitts korta inhopp, vilket är sjukt synd, så har filmen inga direkta svagheter. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här men det hade nog varit bättre om någon annan spelat karaktären eftersom att jag bara kan tänka "oj, Brad Pitt! I den här filmen! Från ingenstans! Och han är från Kanada? Skumt". Han gör såklart något bra av det lilla han får men det känns så konstigt att han alls är med. I övrigt dock en redig 4/5. Handlingen är bra, karaktärerna känns verkliga och dialogen är på topp. Mer än så behöver man egentligen inte. Den är till och med snyggt gjord! 4/5 alltså, men Pittens korta inhopp och kanske några småsaker gör att den inte riktigt når femman, men jag rekommenderar den varmt till alla. Dock värt att påpeka att den är väldigt tung på sina ställen.

Alltså, om någon film får mig att hata den vite mannen är det ju den här.

Tjugoförsta December - Killing Them Softly

Andrew Dominik alltså. Jag vet inte riktigt var jag har honom. 2007 släpper han den fantastiska Mordet på Jesse James av Ynkryggen Robert Ford för att sedan inte göra en enda film förrän 2012 och Killing The Softly som jag lätt hade trott varit gjord av någon helt annan, mycket sämre regissör om jag inte haft koll på förhand. Utöver Brad Pitt finns det absolut ingenting över de båda filmerna som överhuvudtaget påminner om varandra. Så tråkigt alltså. 

Det finns många bra gangsterrelaterade filmer här i världen. Maffiabröder, Gudfadern, Lawless samt The Departed är många fantastiska filmer, men Killing Them Softly når som aldrig riktigt upp dit. Den är till största del realistisk och skitig, men känslan finns inte där. Den försöker vara seriös, men dialogen är ibland så dålig att det blir komedi. Den vill kännas verklighetstrogen, men använder sig ändå av världens sämsta CGI för alla mord. Den vill ha en intressant handling, men var är den egentligen? Det är liksom bara en och en halv timme av händelser jag inte bryr mig om. Skådespeleriet från Brad Pitt och hans gäng är mycket stabilt och karaktärerna är faktiskt välskrivna, men så mycket mer har Killing Them Softly inte riktigt på sin sida. Dock ska det sägas att ingenting med filmen är direkt dåligt utöver stora delar av dialogen och jag antar att den har sina stunder där den är väldigt snyggt gjord, men all onödig CGI förstör verkligen för mig. Det är en väldigt bra teknik att använda i flera olika situationer men för en film av den här sorten ska det verkligen inte behövas.

Pitten var som sagt stabil i rollen som Jackie Cogan. Det är så tråkigt att han alltid ska vara stabil nuförtiden. Eller nä, han är faktiskt bättre än så. Trots att filmen i sig känns väldigt oinspirerad är Brad själv väldigt bra i den (med tanke på att han producerat också kanske han kände sig tvungen att göra ett bra jobb) och om filmen varit bättre och mer populär hade han nog kunnat räkna med att gå hem med några priser ändå. Som karaktär är Jackie också rätt intressant för han har som ingen riktig personlighet egentligen. Han vill bara överleva och tjäna pengar, resten spelar ingen roll. Lite som Jake Gyllenhaal i Nightcrawler antar jag, fast inte riktigt lika bra. Jake Gyllenhaal för övrigt; underskattad skådespelare.

Killing Them Softly är ingen film som kommer att minnas om 100 år och ses tillbaka på som ett mästerverk. Den är ingen unik liten snöflinga som ska få beröm bara för att den försöker. Den kom, den såg, och den var väl helt okej antar jag. Det finns saker som är bättre och saker som är sämre. I slutändan blir det en 3/5, men jag kanske bara inte förstår den. Egentligen är den ett mästerverk men av någon anledning kan ingen se det.  

De svär något fruktansvärt i den här filmen. Det mest vulgära jag klarar av är Pittordvitsar :(