Julafton - Fury

Det har varit en lång och tuff resa, men nu är vi till slut på vägs ände. 24 dagar, 27 filmer och massor av erotik ska äntligen avslutas med en sista, storslagen Pittfilm. Med tanke på att jag kört den här kalendern i kronologisk ordning är det sjukt tur att The Counselor inte är den senaste Pitten gjort. Nej, dagens film är en av de mest brutala, mörka och seriösa jag någonsin varit med om och dess namn är Fury. Den regisserades av David Ayer och hade premiär 24 oktober i år, så vi har verkligen med en ny film att göra idag! Just det, God Jul förresten. Som du kan förstå är denna tunga krigsfilm också ett perfekt sätt att fira julen tillsammans med.

Krig är en rätt tradig genre på film med endast några få speciellt bra exempel i mina ögon: Plutonen och... tja, Plutonen är den enda jag kan komma på nu. Kort sagt är krigsfilmer inte direkt min favoritgenre  men Fury är ett av ytterst få undantag. Den har sina brister, ja, men låt oss vara lite positiva denna vackra dag och åtminstone vänta med det dåliga ett litet tag.

Rent stilmässigt och filmiskt är Fury snudd på perfekt. Den är jättesnygg men ändå passande mörk och realistiskt brutal, har väldigt bra filmade scener samt riktigt storslagen scenografi. Trots det storslagna tror jag dock att det är scenerna inuti filmens eponyma pansarvagn som är mest effektfulla och jag kunde verkligen känna av klaustrofobin när de alla satt i det där trånga utrymmet som antagligen skulle bli deras grav.

Trots att den ser realistisk ut ska det sägas att Fury definitivt inte alltid är någon extremt verklig film men vill jag se en film skildra ett krig med 100% autencitet tittar jag på en dokumentär och inte en krigsfilm med en 100 år gammal Brad Pitt i huvudrollen. Det är såklart inte fel och oberättigat att klaga på dessa orealistiska inslag, men jag personligen hade inga problem med dem.

*

Någonting jag sällan kan säga om andra Pittfilmer är att Fury har ett fantastiskt bra soundtrack (komponerat av Steven Price). Det tar aldrig någonsin över och förstör stämningen i filmen utan passar in perfekt med vad som händer utan att någonsin störa överhuvudtaget. Det är dessutom separat väldigt bra och kan definitivt avnjutas även utan att man ser på filmen samtidigt. Faktum är att jag lyssnar på det nu medan jag skriver det här inlägget! Om någon är intresserad av ett kort smakprov är bästa spåret utan tvekan Norman.

Skådespeleriet i filmen är även det mycket bra men med tanke på att den fokuserar på fem karaktärer är det lite trist att man som tittare egentligen bara kan bry sig om tre av dem: Pitten, Logan Lerman och Shia LaBeouf(!). De är alla tre väldigt bra, och det är en fucking skandal att Pittson inte nominerades för någon Golden Globe, eller Lerman för den delen. Dock är det någonting annat man märker i den här filmen: Brad Pitt är verkligen en stjärna. Vissa filmer står och faller med honom, visst, men i Fury märks det verkligen när han är i bild och det känns både så tryggt och stabilt när man får se honom. Det är inte bara för att han är bra, utan för att jag vet att han är Brad Pitt, och Brad Pitt är störst av alla. Jag är bara en som tittar på filmen, men jag känner ändå viss respekt i varje scen han är med, och det är bara något de allra största av skådespelare kan åstadkomma. Dessutom heter hans karaktär (känn på den här) Wardaddy. Ja, Wardaddy. Om inte det är världens bästa namn på en filmkaraktär vet jag faktiskt inte vad. Karaktären i sig har dock förvirrande skiftande beteende som jag känner att filmen hade kunnat motivera något bättre än vad den inte gör överhuvudtaget.

Ett problem jag har med Fury är att den kanske ibland försöker lite för mycket, och med en del tveksamma tillvägagångssätt. Det kan vara allt från en karaktär som bara introduceras för att dess död ska kunna chockera tittaren någon minut senare, till extremt högt ljud vid pistolsskott och dylikt (dynamiskt ljud får gärna dö en plågsam död). Slutet är också helt djävla ologiskt till och med för min nivå, och hur välbevarad kan en sprängd kropp seriöst vara? Jag har vissa problem med några platta karaktärer och den skiftande karaktär som är Wardaddy också, men utöver det är Fury en riktigt bra film. Alla som vill se den bör dock veta på förhand att den är väldigt våldsam och genomgående riktigt brutal. En extremt barnförbjuden film alltså. 

Tack vare bra skådespel, oerhört snygga scener, filmisk realism (dvs egentligen inte jätterealistisk, men det känns som att den är det) och bra berättelse/intrig är Fury en av årets klart bästa filmer, för att inte tala om en av Pittens karriärshöjdpunkter. När jag stod där ute och frös (för att NÅGON var jättesen) vid Royal i Malmö en sen söndagskväll hade jag inga jättehöga förväntningar på den här filmen utan ville mest bara se en Pittfilm, men jag blev verkligen glatt överraskad och i slutändan blev det ändå en ganska stark 4/5. Ingen perfekt film, men det den gör bra gör den riktigt himla bra alltså. Pitten forever i mitt hjärta.

Det är typ sjukt hur många Youtube-klipp det finns som visar på hur man fixar Wardaddys frisyr. Känns som ganska simpel kan jag tycka.

***

Det är väl nu jag ska tacka av mig antar jag. Efter tre år och 43 filmer (plus fyra reklamfilmer) med åtminstone lite Pitt är det dags att lägga ner Pittkalendern. Under denna tid har vi sett honom ta sina första stapplande steg med Dark Side of the Sun till att bli den etablerade världsstjärna han är idag. Det är intressant också att se dessa gamla filmer eftersom att han faktiskt redan från början var en mycket kapabel skådespelare och fortsatt vara lika relevant i över 25 år. Medan han fortsätter är det dock dags för mig att sjunga på refrängen. Det är klart att jag skulle vilja skriva den här år efter år men när det blir samma sak om och om igen blir det rätt tradigt väldigt fort så det är nog bäst att sluta nu när jag är på topp. Antagligen kommer väl kalendern återvända när han gör nya filmer, men en så här fyllig utgåva tvivlar jag på att jag kommer arbeta på igen.

Nu mot slutet är det svårt att inte bli nostalgisk. Pittkalendern startade för länge, längesen under 2011 och då Sedan jag började med det här för några decennier sedan har så fruktansvärt mycket hunnit hända i livet. Jag har gått ut gymnasiet, flytta från mitt vackra Luleå till syndiga Malmö, hunnit bli kär (fast eftersom jag skrev Pittkalendern blev det aldrig något av det) och börjat läsa på universitet. På så vis antar jag väl att det här är ett rimligt avslut. Jag började med det här under min första termin på gymnasiet och jag avslutar den nu i början av mitt nästa livsskede. Lite klyschigt kanske, men klyschor existerar ju av en anledning.

Jaja, dags att sluta babbla. Hoppas ni alla har en fantastiskt god jul och en bra fortsättning på 2014. Om inte så, tja, får vi väl hålla tummarna för att 2015 blir bättre. Farväl mina vänner!