Låt oss gå tillbaka i tiden till året i Snåmens tecken, 1991, i så finner vi filmen Johnny Suede med Brad Pitt i rollen som just Johnny Suede, en härlig kille som har allt (en pompadour i världsklass, kläderna, stilen, band) förutom det perfekta paret skor. En kväll däremot faller ett par mockaskor ner från himlen (du vet, suede) och som den förnuftiga och perfekta människa han är så bestämmer sig Johnny för att ta dom själv och tänk, skorna är helt perfekta! Sedan träffar han en tjej som är ihop med en fotograf som slår henne, och sedan lämnar hon Johnny för att han skämtar om fotografen. Det här är alltså någon form av komedi. Sedan är han deprimerad, drömmer lite, ser en ödla i sitt rum och säger till en småpervers dvärgcowboy(...va?) som skräms och faller ner för ett par trappor. Då träffar han istället nästa tjej som är något mer normal men just i den scenen klär sig som om hon var utklädd till en fågelskrämma vilket inte går ihop eftersom att hon klär sig helt normal genom resten av filmen. Sedan repar han med sitt band (där Samuel L. Jackson spelar kontrabas! Han dör inte för den som undrar) som sedan bryter upp eftersom att Johnny blivit hustlad av Nick Storm och aldrig får spela in någon skiva som han blivit lovad. Han hinner äta någonting dåligt på den här tiden också och nästa scen och när han vaknar upp så är han hos tjejen som var med fotografen. Fotografen berättar för Johnny att hon fortfarande älskar hononm (hon älskar Johnny alltså) men när han går in till henne så är Dvärgcowboyen där och knivhugger honom, typ. Fast det är en antenn han hugger med så... ja. Det här är dock bara en dröm. Då blir han deprimerad, går in till en okänd kvinna och äter hos henne, ligger med henne (som Brad Pitt som bekant gör i dessa konstiga 90 tals-filmer. Den här är dock inte tecknad) och går tillbaka till sin nuvarande flickvän (hon som han träffade vid tunnelbanan där dvärgcowboyen var alltså) och berättar för henne. Hon blir såklart arg och slänger ut honom (och skorna som hamnar på ett biltak vars bil sedan kör iväg innan Johnny hinner hämta dom) och där är filmen slut. Berättarrösten berättar att man själv får bestämma hur det slutar för paret.
Hittills har Pitten alltså bara spelat polis i Tecknad Värld och Oakland Atletics General Manager. I dag är han en härlig kille med sinne för musik och världens frisyr som tror att skor ger honom lycka men, chockerande nog, egentligen verkar det vara tvärtom. Pitten är väl helt okej i sin roll som Johnny Suede men filmen är så konstig att det mer är det jag tänker på och inte hur han sköter sig men han är väl helt stabil antar jag. Bättre än i Cool World. Kanske inte riktigt lika bra som i hans magnum opus Cutting Class däremot. Men han var ju ung och dum här (27, otroligt nog) så jag förlåter honom. Ingen oscarsinsats om man säger så. Men han sjunger faktiskt på riktigt i filmen! Soundtracket däremot är rätt kasst.
Johnny Suede hade en viss budget och den drog in ett visst antal pengar, en hel del mindre än budgeten i varje fall. Det här är helt okej med mig för det är verkligen inte någon bra film men en oväntat förvirrande sådan. Jag gick inte med förväntan att det skulle vara en ganska lättsam romantisk komedi av något slag och till viss del är den väl också det men till största del är det mest surrealistiska scener där man inte vet om det är dröm eller verklighet. Filmen tänjer på gränserna kan man säga och det är så otroligt att det är så. Jag var så chockerad. Slutet är rätt slött också, i det att man får välja själv. Samuel L. Jackson i rollen som B-Bop däremot är lite kul, bara för är det är han. Nä alltså, filmen går egentligen inte att förklara. Som en lättsam Lynch. Helt sjukt.
Ja, det finns faktiskt en scen i filmen där ett fönster exploderar helt utan anledning och det nämns aldrig av någon under hela filmens gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar