Inte riktigt Pittkalendern - De 10 Bästa Filmerna 2014

Jag hatar film och allt vad ordet kan tänkas innebära, därför ska jag dela med mig av mina tankar om vilka filmer jag personligen ansåg vara årets bästa. Jag har dock sett vääääldigt många filmer från 2014 så det här var verkligen ingen lätt lista att göra men du ska nog se att den innehåller lika mycket supercredd som lättsamheter. Dock ingen Wolf of Wallstreet eller Det Blåser upp en Vind, för de är faktiskt båda två från 2013.

Tyvärr finns det ingen Goodbye to Language av Godard på den här listan, och det förlorar jag en hel del kulturpoäng på. Jaja, nu gör vi slut på det här året.

10.  Lego-Filmen

Den här filmen kom som lite från ingenstans och blev den bästa animerade filmen 2014 i mina ögon. Jag ska erkänna att jag inte trodde mer om Lego-Filmen på förhand än att den skulle vara en kvick cash in men ack så fel jag hade. Den är slående välskriven för att vara så väldigt riktad mot barn och även för mig som närmar mig 40 är den riktigt underhållande. Och rolig! Och snäll! Röstskådespeleriet är dessutom väldigt bra och fyllt av kända skådespelare (Morgan Freeman och Liam Neeson bl.a.). Dock går tempot i den mest rasande av hastigheter och jag har en del problem med vissa scener mot slutet, men i regel var Lego-filmen en mycket trevlig upplevelse. Massor med popkulturella referenser för stofiler som mig också, kul! Chris Pratt spelar för övrigt huvudrollen, och han är ju faktiskt med i allt nuförtiden.

Trailer!

9. X-Men: Days of Future Past

Oj, det här är en seriöst mörk film. Den är inte jätteblodig eller så men det här måste nog vara den våldsammaste marvel-filmen någonsin, och dessutom en av de bästa. Den är dyster, superseriös och har dessutom slående bra skådespeleri för att vara en film om superhjältar. Den lider av riktigt dåliga specialeffekter på sina ställen och vissa karaktärer borde kanske fått vara med lite mer (Jennifer Lawrence som Mystique är en bra karaktär, även om jag kan känna att hon får väl mycket fokus), men i övrigt är denna sjunde film i serien riktigt bra. Jag vet dock inte riktigt hur tidsresandet alls fungerar, för ärligt talat känns det heeeeelt ologiskt.

Men ska jag kanske vara helt ärlig med er nu? Folk ser inte filmer av den här typen för att se något smart generationsdrama eller dylikt, utan det är för bra action och rätt coola scener vilket Days of Future Past har gott om. Den har faktiskt en oväntat bra handling också, men ingen lägger nog fokus på den. Allting som innehåller antingen karaktärerna Quicksilver eller Blink är ofta väldigt bra (och nyckelordet coolt). 

Trailer!

8. Två Dagar, En Natt

Listans enda franska/belgiska film, och därför också den mest creddiga. Bröderna Dardenne gör tydligen bra filmer, men det här är den första jag har sett och den var riktigt bra alltså! Det händer verkligen inte jättemycket och trots att den i stort bara upprepar samma samtal med olika karaktärer om och om igen under en och en halv timme fungerar den eftersom att allting känns verkligt. Den hade kunnat bli superförutsägbar och sluta riktigt dåligt men istället blir det en film med några oväntade vändningar som också lyckas vara väldigt fin på sina ställen, trots att det väl egentligen knappt finns en enda glad stund i den. Marion Cotillard är dessutom jättebra i huvudrollen och måste både slåss mot sin egna depression och för sin framtid på hennes jobb. Det är hårt, det är franskt, och det är en väldigt bra film. 

Två Dagar, En Natt blir främst väldigt intressant eftersom att man får se konflikten från alla sidor och börja sympatisera inte bara med henne utan också de medarbetare hon måste övertala för att rösta på att hon ska få behålla sitt jobb istället för en väldigt stor bonus. En bra karaktärsstudie helt enkelt.

Trailer!

7. Captain America: The Winter Soldier

Den första Captain America var en dålig film och en vedertagen sanning i dagens samhälle är att han antagligen är den mest daterade superhjälten som existerar idag, men så kom helt plötsligt Winter Soldier och var en av årets klart bästa filmer. Det är såklart till viss del för att det knappt finns några andra filmer som någonsin haft så välkoreograferat handgemäng, men också för att den egentligen inte fokuserar på Captain America själv så mycket. Ärligt talat borde den väl hetat Captain America & Black Widow: The Winter Soldier (eller den hemska svenska titeln Return of the First Avenger) för hon är då med minst lika mycket. Utöver att filmen väljer att lägga en del fokus på roligare karaktärer är den dessutom nästan mer spionthriller än en film om superhjältar och det kanske inte låter som att det ska kunna fungera men oj vad bra det blir alltså.

Winter Soldier lider av vissa actionfilmssyndrom, som att typ stoppa en stor katastrof i sista sekunden eller när någon faller från en jättehög höjd men inte tar någon skada alls, men i regel är det här en film med väldigt bra action och dessutom en bra handling(!), även om vissa saker kanske kunnat klippas bort från den färdiga filmen (den rätt poänglösa delen med Arnim Zola, t.ex.).

Trailer! 

6. Edge of Tomorrow

Jag visste knappt att det skrevs böcker i Japan, men tänka sig, här är en film baserad på just en sådan. Edge of Tomorrow kom lite från ingenstans och visade sig vara riktigt, riktigt bra. Den är smart, den är rolig och har dessutom två väldigt bra huvudrollsinnehavare. Tom Cruise som person kan man säga mycket om men hans skådespelarförmåga är det verkligen inget fel på, och Emily Blunt är ju i stort sett den kvinnliga Chris Pratt i det att hon är med i allt, men också är en bra mycket bättre skådespelare än vad han är. Just Cruise och Blunt var faktiskt också med i en av mina favoritfilmer från förra året, Oblivion, men det här är en mycket bättre film än den.
Någonting Edge of Tomorrow verkligen gör rätt är att den håller ett genomgående bra tempo och även om det kanske finns en del logiska frågetecken så är den definitivt nog underhållande för att jag inte ska vilja ifrågasätta dem på något mer djupgående plan. Bra action dessutom, även om jag har lite problem med vissa av specialeffekterna som ser oerhört overkliga ut. Årets stora överraskning, utan tvekan.

Trailer! (ska dock sägas att trailern får filmen att se bra mycket sämre ut än vad den faktiskt är)

5. Gone Girl

David Fincher är en fantastisk regissör, kanske den allra bästa. Se7en och Fight Club hör definitivt till mina favoritfilmer någonsin, och även om han kanske inte riktigt gör filmer av den kalibern längre är Gone Girl en ytterst bra film. Ben Affleck och Rosamund Pike (som jag väl ärligt talat bara känner till för att hon var med i James Bond-klassikern Die Another Day där hon spelade Miranda Frost) gör båda ett mycket bra jobb i sina roller och åtminstone fram till slutet är filmen väldigt spännande och intressant. Hade det inte varit för ett rätt dumt slut där en av karaktärerna börjar kännas lite för galen och trope-aktig hade jag definitivt satt Gone Girl högre för det finns egentligen inga andra klagomål. Den är lång, men känns aldrig för lång och har dessutom väldigt snyggt foto vilket kan rädda även en dålig film (vilket Gone Girl definitivt inte är). Och Rosamund Pike, åh vilken behagligt djup röst hon har. Jag skulle kunna lyssna på henne dygnet runt. Utöver rösten förtjänar hon nog att vinna den Golden Globe hon nominerats till också, för hon är verkligen jättebra här.

Kort sagt en smart och väldigt bra film med ett slut som förstör mycket för mig alltså. Tydligen ska slutet vara den svagaste delen även i boken, om någon var intresserad av att läsa den.

Trailer!

4. Comet

Är jag den enda som har sett den här filmen? Ja? Okej då, men den är ändå väldigt bra så jag förstår inte varför. Årets stora romantiska film är väl antagligen The Fault in Our Stars, men den här är i mina ögon en bra mycket bättre historia. Comet är kanske en något förvirrande liten film om kärlek där det är osäkert vad som sker när, och om det överhuvudtaget sker i samma universum, men lägger man bara ihop allting får man en mycket romantisk och mysig film, som dessutom har dialog att dö för. Den är inte naturlig eller verklig på nästan något sätt alls, men det gör som ingenting när allting känns så surrealistiskt. 

Den innehåller också slående lite humor för att marknadsföras som romantisk komedi. Egentligen är det väl en typisk romantisk indie-film men det är någonting som gör att jag gillar den lite mer än mängden i genren för det här året, och det är till viss del slutet som jag personligen älskade och det är mycket tack vare den strålande dialogen. Skådespeleriet är kanske inte alltid av högsta klass men i det här fallet bryr jag mig faktiskt inte. Comet är en jättehärlig film som blandar sorg, romans och liiiite humor på ett väldigt bra sätt! Och så är den snygg också. Riktigt, riktigt snygg.

Trailer!

3. Fury

Åh, äntligen ett bekant ansikte. Antagligen är jag den enda i hela världen som sätter Fury så här högt upp på en lista över de bästa filmen för året, men jag gillade den verkligen! Att jag såg den på en väldigt bra biograf gör nog inte saken värre. Jag har ju skrivit om Fury förr och känner mig lite lat så här är bara lite ctr+c från julafton!

"Rent stilmässigt och filmiskt är Fury snudd på perfekt. Den är jättesnygg men ändå passande mörk och realistiskt brutal, har väldigt bra filmade scener samt riktigt storslagen scenografi. Trots det storslagna tror jag dock att det är scenerna inuti filmens eponyma pansarvagn som är mest effektfulla och jag kunde verkligen känna av klaustrofobin när de alla satt i det där trånga utrymmet som antagligen skulle bli deras grav.

Trots att den ser realistisk ut ska det sägas att Fury definitivt inte alltid är någon extremt verklig film men vill jag se en film skildra ett krig med 100% autencitet tittar jag på en dokumentär och inte en krigsfilm med en 100 år gammal Brad Pitt i huvudrollen. Det är såklart inte fel och oberättigat att klaga på dessa orealistiska inslag, men jag personligen hade inga problem inte om dem."

Och ja, Brad Pitt är väldigt bra i den men jag skulle ljuga om det här var hans allra bäst insats. Han är dock väldigt bra i sina stunder och jag gillar hans karaktär, trots att han heter Wardaddy. Och filmens soundtrack är fantastiskt! Årets bästa! 5/5! Heja soundtrack!

Trailer!

2. Interstellar

När jag såg Interstellar var jag i en svacka och så trött på film, men den fick mig att inser varför jag älskar mediet så mycket. Det är ingen perfekt film alls, men den är fantastisk och nästan vilket annat år som helst hade den varit en klar etta. Trots en speltid på nästan tre timmar är den aldrig tråkig, alltid jättesnygg och fruktansvärt underhållande. Det är klart att allting inte riktigt går ihop (vilket man väl visserligen får ta när det är science fiction) och hela grejen med att kärleken erövrar allt inte riktigt passar in med resten av filmen, men dessa är bara små petitesser. Vad jag framförallt älskar med Interstellar är estetiken och att den lyckas vara så engagerande trots att det kanske egentligen inte sker så mycket spänning som filmen vill försöka påstå. Det är kul också med en Sci-fi film som rätt och slätt handlar om rymden och inte någon farlig utomjordisk ras eller dylikt. Det är bara rymdonani till max, och det fungerar strålande för mig. Att Matthew McConaughey är orange tycker jag däremot är lite obehagligt, för det är inte en hudton som någon frisk människa bör ha.

Hans Zimmer har för övrigt gjort soundtracket så självklart är det också mycket bra.

Trailer!

1. Nightcrawler

Nightcrawler är en otrolig film. Allt är bra med den. Fotot är extremt snyggt, skådespeleriet (framförallt från Jake Gyllenhaal) är fantastiskt, handlingen är intressant och intrigen tar många oväntade vändningar. Till skillnad från många andra filmer på listan är den inte alls storslagen på något sätt utan väldigt minimalistisk med slående lite våld med tanke på temat. Dessutom lyckas filmen med konsstycket att vara något av en suuupermörk komedi utan att egentligen använda sig av några skämt och den är ganska tydlig satir på mediesamhället. Jag vet inte ens vad mer jag kan skriva egentligen. Den hade kunnat vara lite längre antar jag, men det är knappt ens ett klaogmål. 

Det här är ett år jag kan erkänna att Pitten inte är bäst, för det är faktiskt lille Jake. Satan vad bra han är här, och vad intressant det är att se en film där huvudpersonen är så extremt osympatisk.

Äh, nu  måste jag sluta. Jag kommer bara hylla filmen mer annars. Årets klart bästa film rakt igenom med en av filmhistoriens klart bästa catch phrases: If you want to win the lottery, you have to make the money to buy a ticket. Super.

Trailer!

Filmer som var snubblande nära listan: Guardians of the Galaxy, The Fault in Our Stars, Boyhood, The Theory of Everything  

*

Om någon undrar var Godzilla årets sämsta film, och Foxcatcher den största besvikelsen. 

Julafton - Fury

Det har varit en lång och tuff resa, men nu är vi till slut på vägs ände. 24 dagar, 27 filmer och massor av erotik ska äntligen avslutas med en sista, storslagen Pittfilm. Med tanke på att jag kört den här kalendern i kronologisk ordning är det sjukt tur att The Counselor inte är den senaste Pitten gjort. Nej, dagens film är en av de mest brutala, mörka och seriösa jag någonsin varit med om och dess namn är Fury. Den regisserades av David Ayer och hade premiär 24 oktober i år, så vi har verkligen med en ny film att göra idag! Just det, God Jul förresten. Som du kan förstå är denna tunga krigsfilm också ett perfekt sätt att fira julen tillsammans med.

Krig är en rätt tradig genre på film med endast några få speciellt bra exempel i mina ögon: Plutonen och... tja, Plutonen är den enda jag kan komma på nu. Kort sagt är krigsfilmer inte direkt min favoritgenre  men Fury är ett av ytterst få undantag. Den har sina brister, ja, men låt oss vara lite positiva denna vackra dag och åtminstone vänta med det dåliga ett litet tag.

Rent stilmässigt och filmiskt är Fury snudd på perfekt. Den är jättesnygg men ändå passande mörk och realistiskt brutal, har väldigt bra filmade scener samt riktigt storslagen scenografi. Trots det storslagna tror jag dock att det är scenerna inuti filmens eponyma pansarvagn som är mest effektfulla och jag kunde verkligen känna av klaustrofobin när de alla satt i det där trånga utrymmet som antagligen skulle bli deras grav.

Trots att den ser realistisk ut ska det sägas att Fury definitivt inte alltid är någon extremt verklig film men vill jag se en film skildra ett krig med 100% autencitet tittar jag på en dokumentär och inte en krigsfilm med en 100 år gammal Brad Pitt i huvudrollen. Det är såklart inte fel och oberättigat att klaga på dessa orealistiska inslag, men jag personligen hade inga problem med dem.

*

Någonting jag sällan kan säga om andra Pittfilmer är att Fury har ett fantastiskt bra soundtrack (komponerat av Steven Price). Det tar aldrig någonsin över och förstör stämningen i filmen utan passar in perfekt med vad som händer utan att någonsin störa överhuvudtaget. Det är dessutom separat väldigt bra och kan definitivt avnjutas även utan att man ser på filmen samtidigt. Faktum är att jag lyssnar på det nu medan jag skriver det här inlägget! Om någon är intresserad av ett kort smakprov är bästa spåret utan tvekan Norman.

Skådespeleriet i filmen är även det mycket bra men med tanke på att den fokuserar på fem karaktärer är det lite trist att man som tittare egentligen bara kan bry sig om tre av dem: Pitten, Logan Lerman och Shia LaBeouf(!). De är alla tre väldigt bra, och det är en fucking skandal att Pittson inte nominerades för någon Golden Globe, eller Lerman för den delen. Dock är det någonting annat man märker i den här filmen: Brad Pitt är verkligen en stjärna. Vissa filmer står och faller med honom, visst, men i Fury märks det verkligen när han är i bild och det känns både så tryggt och stabilt när man får se honom. Det är inte bara för att han är bra, utan för att jag vet att han är Brad Pitt, och Brad Pitt är störst av alla. Jag är bara en som tittar på filmen, men jag känner ändå viss respekt i varje scen han är med, och det är bara något de allra största av skådespelare kan åstadkomma. Dessutom heter hans karaktär (känn på den här) Wardaddy. Ja, Wardaddy. Om inte det är världens bästa namn på en filmkaraktär vet jag faktiskt inte vad. Karaktären i sig har dock förvirrande skiftande beteende som jag känner att filmen hade kunnat motivera något bättre än vad den inte gör överhuvudtaget.

Ett problem jag har med Fury är att den kanske ibland försöker lite för mycket, och med en del tveksamma tillvägagångssätt. Det kan vara allt från en karaktär som bara introduceras för att dess död ska kunna chockera tittaren någon minut senare, till extremt högt ljud vid pistolsskott och dylikt (dynamiskt ljud får gärna dö en plågsam död). Slutet är också helt djävla ologiskt till och med för min nivå, och hur välbevarad kan en sprängd kropp seriöst vara? Jag har vissa problem med några platta karaktärer och den skiftande karaktär som är Wardaddy också, men utöver det är Fury en riktigt bra film. Alla som vill se den bör dock veta på förhand att den är väldigt våldsam och genomgående riktigt brutal. En extremt barnförbjuden film alltså. 

Tack vare bra skådespel, oerhört snygga scener, filmisk realism (dvs egentligen inte jätterealistisk, men det känns som att den är det) och bra berättelse/intrig är Fury en av årets klart bästa filmer, för att inte tala om en av Pittens karriärshöjdpunkter. När jag stod där ute och frös (för att NÅGON var jättesen) vid Royal i Malmö en sen söndagskväll hade jag inga jättehöga förväntningar på den här filmen utan ville mest bara se en Pittfilm, men jag blev verkligen glatt överraskad och i slutändan blev det ändå en ganska stark 4/5. Ingen perfekt film, men det den gör bra gör den riktigt himla bra alltså. Pitten forever i mitt hjärta.

Det är typ sjukt hur många Youtube-klipp det finns som visar på hur man fixar Wardaddys frisyr. Känns som ganska simpel kan jag tycka.

***

Det är väl nu jag ska tacka av mig antar jag. Efter tre år och 43 filmer (plus fyra reklamfilmer) med åtminstone lite Pitt är det dags att lägga ner Pittkalendern. Under denna tid har vi sett honom ta sina första stapplande steg med Dark Side of the Sun till att bli den etablerade världsstjärna han är idag. Det är intressant också att se dessa gamla filmer eftersom att han faktiskt redan från början var en mycket kapabel skådespelare och fortsatt vara lika relevant i över 25 år. Medan han fortsätter är det dock dags för mig att sjunga på refrängen. Det är klart att jag skulle vilja skriva den här år efter år men när det blir samma sak om och om igen blir det rätt tradigt väldigt fort så det är nog bäst att sluta nu när jag är på topp. Antagligen kommer väl kalendern återvända när han gör nya filmer, men en så här fyllig utgåva tvivlar jag på att jag kommer arbeta på igen.

Nu mot slutet är det svårt att inte bli nostalgisk. Pittkalendern startade för länge, längesen under 2011 och då Sedan jag började med det här för några decennier sedan har så fruktansvärt mycket hunnit hända i livet. Jag har gått ut gymnasiet, flytta från mitt vackra Luleå till syndiga Malmö, hunnit bli kär (fast eftersom jag skrev Pittkalendern blev det aldrig något av det) och börjat läsa på universitet. På så vis antar jag väl att det här är ett rimligt avslut. Jag började med det här under min första termin på gymnasiet och jag avslutar den nu i början av mitt nästa livsskede. Lite klyschigt kanske, men klyschor existerar ju av en anledning.

Jaja, dags att sluta babbla. Hoppas ni alla har en fantastiskt god jul och en bra fortsättning på 2014. Om inte så, tja, får vi väl hålla tummarna för att 2015 blir bättre. Farväl mina vänner!

Tjugotredje December - The Counselor

Ibland kommer det en sån där film som man bara inte alls kan förstå sig på överhuvudtaget. The Counselor är inte förvirrande men tänk så här bara: Ridley Scott är en bra regissör. Cormac McCarthy (som skrivit manus) är en hyllad författare. Michael Fassbender, Penelope Cruz, Cameron Diaz, Javier Bardem och Brad Pitt är alla åtminstone dugliga skådespelare. Ändå är The Counselor en så dålig film. Att den dessutom släpptes 2013, samma år som de två Pittfilmerna World War Z och 12 Years a Slave är ännu konstigare, eftersom att de båda faktiskt är mycket stabila 4/5. Var kan allting ha gått så fel egentligen?

Om Cormac McCarthy är en så fantastisk författare som många verkar tycka lämnar jag osagt, men att han inte alls klarar av att skriva filmmanus kan jag däremot skriva under på direkt. Så många poänglösa scener av dålig dialog alltså. Jag blev nästan chockerad av hur många de var. Det är sällan ändå som jag tänker att filmkaraktärer faktiskt pratar väldigt onaturligt men The Counselor är verkligen någonting extra. Utöver det här har filmen riktigt usla karaktärer och en handling som är så ofokuserad och tråkig att jag bara inte orkar bry mig om några livsöden överhuvudtaget, knappt ens mitt eget. 

Ärligt talat bryr jag mig inte ens om de andra punkterna egentligen. Jag bara förundras över hur så många bra människor kunde samlas ihop för att säga så korkade saker, och att Ridley Scott läste manuset och tänkte "nä, men det här går säkert att göra bra film på". Det går bara inte ihop för mig överhuvudtaget. Dock ska det sägas att höjdpunkterna av filmen är scenerna med Brad Pitt för där verkar det som att Cormac bara kände att han ville göra film och inte en (riktigt dålig) bok framförd av rörliga bilder. Han är inte med mycket, och jag vet inte vad Westray är för ett underligt namn, men han är definitivt höjdpunkten av filmen. Lite tvärtom från 12 Years a Slave då där själva filmen var väldigt bra men han drog ner den något. 

The Counselor är ingen bra film, men jag blir inte heller provocerad och arg av att se den. Självklart kan en film vara en klassisk 1/5 utan det, men så dålig är den här faktiskt inte. Självklart är den ju inte heller bra, men Brad Pitt är riktigt härlig alltså, även om hans karaktär möter ett mycket våldsamt och oberättigat slut. I slutändan bör filmen inte vara mer än 2/5 men det är någonting som gör att jag ändå vill ge den en trea, men ändå säga att den är dålig. Jag vet inte riktigt vad det är, men antagligen är det helt och hållet Pitten själv som höjer betyget ett snäpp. Den magiska pitten. Pitt Maguiqe, som de säger på franska. 2/5, + Pittetta. 3/5 alltså.

I den här filmen våldtar Cameron Diaz en bil, och ingen bryr sig. Det här är inte ens ett sjukt skämt.

Tjugoandra December - 12 Years a Slave

2013 kom filmen som gav Brad Pitt hans första och hittills enda Oscar. Visserligen för Bästa Film (eftersom han producerat), men en likväl en Oscar. Denna film var 12 Years a Slave och även om han kanske inte är med i den massor kan vi nog ändå krama ur lite Pitt ur den ändå. Den är baserad på självbiografin med samma namn av Solomon Northup, en fri man som blev kidnappad och såld som slav. Det kanske låter rätt tungt, men det är också för att det är det. Filmen är och regisserad av Steve McQueen som i och med 12 Years a Slave blev den första svarta filmskaparen att vinna en Oscar för bästa film.

Det här är en bra film. Det här är faktiskt en mycket bra film. Det här kommer kanske inte som en överraskning för någon men så är det alltså. Den är främst väldigt gripande och det är lite svårt att tänka sig att ungefär det här faktiskt hände på riktigt. Chiwetel Ejiofor, som spelar Solomon, är så ruskigt bra att jag är lite förvånad över att han inte vann vare sig Golden Globe eller Oscar för sin prestation. Michael Fassbender är väl också bra antar jag, men det känns inte som någon direkt jättesvår karaktär han spelar egentligen. Utöver de två huvudpersonerna är resten av ensemblen mycket bra och trots att filmen är lång så håller den fast mig lika mycket vid första bildrutan som den sista. Dock undrar jag lite vad som är grejen med Brad Pitt? Varför är han ens med i den här filmen? Visst, han har ju producerat den och så men det är ju ingen anledning. Antagligen var det väl för att få ett riktigt stort affischnamn för en såpass tung och svår film, men hans karaktär känns lite konstig. Först och främst är han kanske bara med i åtta minuter av filmen som den kanske enda snälla vita karaktären och säger typ "nej vet du, Fassbender, slaveri är dåligt. Du kan inte äga en människa!" och så hjälper han Solomon att bli fri. Han blir verkligen en Pitt Ex Machina, även om det ju såklart ska ha gått till såhär i verkligheten. Det känns ändå lite suspekt att producenten av filmen kommer in och spelar den som räddar dagen. Men han har ett charmigt skägg!

12 Years A Slave är en stabil film. Utöver Brad Pitts korta inhopp, vilket är sjukt synd, så har filmen inga direkta svagheter. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här men det hade nog varit bättre om någon annan spelat karaktären eftersom att jag bara kan tänka "oj, Brad Pitt! I den här filmen! Från ingenstans! Och han är från Kanada? Skumt". Han gör såklart något bra av det lilla han får men det känns så konstigt att han alls är med. I övrigt dock en redig 4/5. Handlingen är bra, karaktärerna känns verkliga och dialogen är på topp. Mer än så behöver man egentligen inte. Den är till och med snyggt gjord! 4/5 alltså, men Pittens korta inhopp och kanske några småsaker gör att den inte riktigt når femman, men jag rekommenderar den varmt till alla. Dock värt att påpeka att den är väldigt tung på sina ställen.

Alltså, om någon film får mig att hata den vite mannen är det ju den här.

Tjugoförsta December - Killing Them Softly

Andrew Dominik alltså. Jag vet inte riktigt var jag har honom. 2007 släpper han den fantastiska Mordet på Jesse James av Ynkryggen Robert Ford för att sedan inte göra en enda film förrän 2012 och Killing The Softly som jag lätt hade trott varit gjord av någon helt annan, mycket sämre regissör om jag inte haft koll på förhand. Utöver Brad Pitt finns det absolut ingenting över de båda filmerna som överhuvudtaget påminner om varandra. Så tråkigt alltså. 

Det finns många bra gangsterrelaterade filmer här i världen. Maffiabröder, Gudfadern, Lawless samt The Departed är många fantastiska filmer, men Killing Them Softly når som aldrig riktigt upp dit. Den är till största del realistisk och skitig, men känslan finns inte där. Den försöker vara seriös, men dialogen är ibland så dålig att det blir komedi. Den vill kännas verklighetstrogen, men använder sig ändå av världens sämsta CGI för alla mord. Den vill ha en intressant handling, men var är den egentligen? Det är liksom bara en och en halv timme av händelser jag inte bryr mig om. Skådespeleriet från Brad Pitt och hans gäng är mycket stabilt och karaktärerna är faktiskt välskrivna, men så mycket mer har Killing Them Softly inte riktigt på sin sida. Dock ska det sägas att ingenting med filmen är direkt dåligt utöver stora delar av dialogen och jag antar att den har sina stunder där den är väldigt snyggt gjord, men all onödig CGI förstör verkligen för mig. Det är en väldigt bra teknik att använda i flera olika situationer men för en film av den här sorten ska det verkligen inte behövas.

Pitten var som sagt stabil i rollen som Jackie Cogan. Det är så tråkigt att han alltid ska vara stabil nuförtiden. Eller nä, han är faktiskt bättre än så. Trots att filmen i sig känns väldigt oinspirerad är Brad själv väldigt bra i den (med tanke på att han producerat också kanske han kände sig tvungen att göra ett bra jobb) och om filmen varit bättre och mer populär hade han nog kunnat räkna med att gå hem med några priser ändå. Som karaktär är Jackie också rätt intressant för han har som ingen riktig personlighet egentligen. Han vill bara överleva och tjäna pengar, resten spelar ingen roll. Lite som Jake Gyllenhaal i Nightcrawler antar jag, fast inte riktigt lika bra. Jake Gyllenhaal för övrigt; underskattad skådespelare.

Killing Them Softly är ingen film som kommer att minnas om 100 år och ses tillbaka på som ett mästerverk. Den är ingen unik liten snöflinga som ska få beröm bara för att den försöker. Den kom, den såg, och den var väl helt okej antar jag. Det finns saker som är bättre och saker som är sämre. I slutändan blir det en 3/5, men jag kanske bara inte förstår den. Egentligen är den ett mästerverk men av någon anledning kan ingen se det.  

De svär något fruktansvärt i den här filmen. Det mest vulgära jag klarar av är Pittordvitsar :(

Tjugonde December - Moneyball

MONEYBALL!!!!!!! Nu har vi lämnat 2000-talet och gått in i 2011 för en mycket modern Pittfilm. Den är inte så dark and gritty som man skulle kunna förvänta sig från Pitten nuförtiden. För att vara en film om sport (viktig formulering där) är den också väldigt lågmäld. Den är baserad på boken Moneyball: The Art of Winning an Unfair Game som den i sin tur behandlar Baseballaget Oakland Athletics och deras General Manager Billy Beane, som i filmen spelas av just Brad "Brad" Pitt.

Jag är inte överhuvudtaget intresserad av Baseball, bara så alla nu vet. Som tur är så handlar Moneyball mest om att hantera en sportklubb, vilket är bra mycket mer intressant. Det är kanske några enstaka minuter av filmen sammanlagt där det visas en baseballmatch och det är verkligen inte normen för en amerikansk sportfilm. Eller, det här är ju egentligen som sagt ingen sportfilm utan en film om sport. Trots att största delen utspelar sig på jobbmöten eller snack om vissa spelares undermåliga statistik gillar jag den verkligen. Skådespelarna är bra och manuset är mycket väl uppbyggt så att den aldrig känns trist trots de egentligen rätt ointressanta händelserna som ligger i att driva ett lag. Jag gillar också statistik. Vi är typ bundisar.   

Jonah Hill är med men haha vem bryr sig låt oss prata om Brad Pitt. Han var med i två filmer 2011: Tree of Life och den här, och det var för denna som han nominerades till ännu en Oscar för bästa manliga huvudroll, men den här gången var det Jean Dujardin som vann den. The Artist är för övrigt en väldigt härlig film, men det känns som att den vann alla sina priser bara för vad den är, även om Dujardin är typ världens charmigaste skådespelare. I vilket fall så är Pitten väldigt bra här, men inte riktigt som vanligt utan han är bra på ett väldigt lågmält sätt, precis som filmen själv. Det är inga stora känsloutladdningar eller något åt det hållet men han är väldigt trovärdig i sin roll och från vad jag sett beter han sig väldigt lik den verklige Billy Beane. Frågan är om han faktiskt inte var bättre i Tree of Life egentligen. Den filmen är dock supertrist så den tänker jag då inte skriva om igen.

Baseball är en tråkig sport, möten är en tråkig sysselsättning, men Moneyball är en bra film. Av de alla 44 Pittfilmer jag sett hör den definitivt till topp 10 men det är liksom något som saknas. Det är inte riktigt någonting som är helt fantastiskt men precis som med Ocean's Eleven är allting ändå bra. Vissa saker är till och med väldigt bra, och det räcker för en stabil 4/5. Väldigt långsamt tempo och kanske lite för mycket ekonomi och statistik för att vem som helst bara ska vilja se den en lördagskväll som denna men jag rekommenderar den till alla som kan bortse från det. 

Jag skrev för övrigt om Moneyball redan 2012 när jag var ung och inte så skrivkunnig, men checka out det inlägget ändå!

***

Mellan Benjamin Button och Moneyball släpptes Pittfilmerna Inglourious Basterds (2008) och The Tree of Life (2011)

***

Billy Beane - världens bästa namn.

Nittonde December - Benjamin Buttons Otroliga Liv

Det var svårt det här. Eftersom att jag bara har 24 dagar av Pitt måste vissa filmer väljas bort och idag stod det mellan Benjamin Button och Inglourious Basterds. Det självklara skulle ju vara att jag skrev om den sistnämnda men jag känner att jag har skrivit rätt utförligt om den tidigare redan så det fick bli Benjamin Button istället. Denna film från 2008 är baserad på en novell av F. Scott Fitzgerald och regisserats av David Fincher. Novellen är för övrigt, eh, mer realistisk än filmen, eller hur man nu ska säga. Den är rätt bra och i Public Domain vilket som så läs den och bilda en egen uppfattning min vän! Det ska dock sägas att filmen och novellen nästan inte har någonting gemensamt överhuvudtaget utöver titel och konceptet med en huvudkaraktär som åldras baklänges. 

Benjamin Buttons Otroliga Liv är typ Brad Pitts egna Forrest Gump. Inte i det att det är en fantastisk film utan att den mest bara handlar om konstiga saker som hänt under hans liv. Den är dock väldigt seg och kanske inte speciellt intressant under alla 166 minuter. Dock är den - precis som alla moderna Pittfilmer verkar vara - väldigt snyggt gjord och innehåller många bra skådespelare som Cate Blanchett och Jared Harris. Handlingen är också ovanlig och välskriven, även om novellen (som för övrigt bara är knappt 40 sidor lång) hanterar hans åldrande något bättre. Dock är karaktärsskildringarna och alla händelser runtomkring Benjamin själv bra mycket bättre i filmen. 

Braden nominerades faktiskt till en Oscar för sin skildring av Benjamin Button och han var visserligen bra, men jag kan väl inte direkt säga att det var någonting jättemycket bättre än vanligt från honom. Självklart tycker jag att han ska få minst en nominering varje år men med tanke på alla gånger han varit bättre än här och inte blivit det kan jag inte riktigt berättiga all beröm han fick för den här bakåtåldrande rollen. Men stabilt, såklart. Det är han ju alltid. Mycket bättre än majoriteten av världens manliga skådespelare också, men som sagt ingenting otroligt när man ser till vad han gjort förr.

Benjamin Buttons Otoliga Liv är, trots sin längd och otroligt långsamma tempo vissa gånger, en bra film. Inte på samma nivå som Mordet på Jesse James av Ynkryggen Ford (som också led av ungefär samma problem) men en högst stabil film som definitivt hör till hans bättre. Tack vare en rätt unik och underhållande premiss samt bra skådespelare når filmen upp till en 4/5, men jag känner egentligen inte att jag någonsin behöver se den igen. 

CGI-båt!

Artonde December (Födelsedag!!!) - Mordet på Jesse James av Ynkryggen Robert Ford

Det är intressant egentligen. Jag har inte på något sätt gjort det medvetet men det här är andra gången jag skriver om Mordet på Jesse James av Ynkryggen Robert Ford på Pittens födelsedag. 2012 var förra gången, men då var han bara en ungdomlig 49-åring. Idag fyller han 51 och är lastgammal. Idag flyger jag dessutom hem till Luleå igen, vilket såklart är lite kul men det ska vi inte låta sätta stopp för Pittkalendern, framförallt inte på en speciell dag som denna. I dagens film finns även karaktärer som både heter Dick och Wood, och om dessa inte är extrema penisnamn så vet jag faktiskt inte var din gräns går. Men nog försnack,  Låt oss nu ta en titt på en Pitt som har för sig många olika påhitt. Han är inte en, eh, yttermitt. Jaha, där tog rimmen slut. Kanske bra det, för ännu fler hade definitivt överstigit mitt dagsgenomsnitt.

Förlåt. 

Den här filmen är från 2007 och regisserades av Andrew Dominik (som jag vill påstå kommer återkomma i Pittkalendern mot slutet av den här veckan) om någon nu råkar var intresserad av den informationen. Mordet på Jesse James är ingen lätt film. Med tanke på hur extremt lättsamma nästan alla Pittfilmer under 2000-tale varit så här långt (i Pittkalendertid, alltså 2000-07) kan vi se det här som en övergång till den lite mörkare och svåra period som Brad Pitt befinner sig i nuförtiden. En dark and gritty reboot av Brad Pitt om du så vill. 

Du kan nog själv ana vad filmen handlar om, men hade du kunnat ana att jag två dagar i rad skulle skriva om en film där Casey Affleck spelade en av huvudrollerna? Nej, det trodde du inte, men det gör han! Här spelar han den härlige ynkryggen Robert Ford och gör det med bravur. Jag kan knappt ens minnas någon prestation jag blivit mer imponerad av och han nominerades faktiskt till en Oscar för bästa manliga biroll (vilket jag kan känna är fel eftersom att han ganska tydligt spelar huvudrollen) men det året vann istället Javier Bardem. Utöver honom är resten av skådespelarna också bra, framförallt den gamla Pitten. Men jag vet inte om det egentligen är skådespelet som är filmens stora lockbete, utan jag skulle nog mer säga att den vinner mest på att vara så extremt snyggt gjord. Den går i ett bedövande långsamt tempo, visst, men alltså om jag inte får se de vackraste bilderna på film jag någonsin sett under filmens 160 minuter. Nä hörrni, jag mår bra bara av att tänka på det, trots att filmen i sig är bland de minst upplyftande filmerna jag har sett i hela mitt liv.  

Under årets Pittkalender finns det några scener som jag kan räkna till de allra bästa jag någonsin sett, som t.e.x. slutet i Se7en eller En Vampyrs Bekännelse men scenen där Robert Ford faktiskt mördar Jesse James (åh nej, jag avslöjade filmens titel!) slår båda två med hästlängder. Musiken är så bra, allting är så snyggt och skådespelet så fantastiskt. Lätt på topp 3 bästa filmscenerna någonsin i min ringa mening. Här är en länk till den så får du bilda en egen uppfattning!

Mordet på Jesse James av Ynkryggen Robert Ford ska inte vara 100% sanningsenlig från vad jag hört men ärligt talat bryr jag mig inte direkt om vad Jesse James och hans gäng gjorde i verkligheten så för mig fungerar den här filmen perfekt. Vissa skulle påstå att jag delar ut för många femmor under årets kalender men seriöst, se bara Casey Afflecks skådespel här så är den en femma. Se hur otroligt snygg filmen är så är den en femma. Se bara scenen där Jesse James mördas så är det en femma. Det går helt enkelt inte att ge den någonting annat. 5/5, fem av fem, en klar femma, kärt barn har många namn. I vilket fall så hör den här till Pittens tre bästa filmer (men var den hamnar beror lite på dagsformen)

Tur att Pitten fortfarande kunde prestera när han var 44, och faktiskt än idag.

Sjuttonde December - Ocean's-trilogin

Ocean's-trilogin släpptes mellan 2001-2007 och medan den första filmen, Ocean's Eleven, är en remake på en film med samma namn från 1960 där Frank Sinatra spelar huvudrollen (och med den otroliga svenska titeln Storslam i Las Vegas) så är de två uppföljarna helt egna filmer. Det märks också tydligt att alla filmerna tagit influenser från sin föregångare i och med hur den är klippt som en väldigt typisk 60-tals komedi och nästan all musik är från detta årtionde. De innehåller en fruktansvärd mängd kända skådespelare och kanske lite för smarta handlingar för sitt eget bästa. Alla tre filmer regisserades av Steven Soderbergh och innehåller väldigt mycket Brad Pitt.

Ocean's Eleven (2001) är en på allvar bra film, och det känner jag är viktigt att påpeka. Vissa skulle kanske säga att den bara är kul att se när den går på TV men inte är någonting så speciellt, fast där kan jag inte riktigt hålla med. Visst, den är väldigt lättsam och extremt orealistisk men det är liksom någonting man får ta här. Till skillnad från många heist-filmer så innehåller den inte direkt något våld heller, vilket jag kan känna är väldigt uppfriskande. Båda dessa punkter är någonting som går igen i alla Ocean's-filmer men ettan gör det klart bäst. Man skulle kunna tro att elva karaktärer att fokusera på för en film är lite för mycket, men det fungerar faktiskt väldigt bra här. Visst, vissa får kanske inte lika mycket utrymme som de andra (Casey Affleck?!) men har ändå viktiga roller i intrigen. En skön film att se lite när som helst som både är snyggt gjord och innehåller väldigt många bra skådespelare. Brad Pitt spelar Rusty Ryan och, vilket flera av karaktärerna påpekar antingen i den här eller Ocean's Twelve (de smälter samman något när man ser alla på rad, okej?) känns nästan mer som den mest centrala huvudpersonen trots att George Clooney faktiskt spelar Danny Ocean som filmerna är uppkallade efter. Andy García är väldigt bra som skurk och om någon människa föddes för att aldrig vara en sympatisk karaktär är det ju han. I slutändan är det här en riktigt härlig film om ett lite för komplicerat bankrån. En klar 4/5! 

Ocean's Twelve (2004) förlorar något jämfört med Eleven och är i mitt tycke den klart sämsta filmen i serien. Den är inte dålig, men tar till slumpens makt väl så mycket. Dessutom stjäl de egentligen ingenting, trots att det ska vara huvudtemat i filmerna. Visst, de ska göra det, men i slutändan sker bara en konstig röra av händelser och konstiga karaktärsutvecklingar att jag inte riktigt vet var jag har filmen längre. Rusty Ryan spelar en ännu större roll här, men ärligt talat är det ju Matt Damons karaktär Linus Caldwell som är mest intressant i den här filmen. Han är med i ungefär alla filmer nuförtiden så jag har lite svårt för att se honom som någon annan än just Matt Damon men i de här tre filmerna är han faktiskt riktigt bra och karaktären väldigt rolig på sina ställen. Det bästa i filmen är ju dock när Julia Roberts karaktär ska imitera just Julia Roberts och Bruce Willis dyker upp lite från ingenstans. Men nja, ingen superfilm. Helt okej, men en typiskt halvsvag mittenfilm (trots att de egentligen knappt hänger ihop alls). 3/5, varken stark eller svag. 

Ocean's Thirteen (2007) känner jag är en gravt underskattad film. Visst, den tar verkligen det lite för smarta och extreeeeeemt orealistiska till en nästintill oacceptabel gräns, men den är verkligen bra alltså. Steven Soderbergh måste insett att det inte fungerade att göra en Ocean's film utan vare sig ett casino eller ett faktiskt rån så den här går mer tillbaka till ettans formula, men ändå med några avvikelser. Casey Affleck, som jag ju älskar, har en större roll och hans sejour i en mexikansk fabrik är sjukt rolig. Al Pacino är dessutom bra som skurk medan Andy García är kul att se jobbas med Oceans gäng som ju faktiskt rånade honom under första filmen. Det blir rätt spänt mellan dem, kan man säga. Jag kände dock lite när jag såg den att den innehåller konstigt lite Rusty Ryan, eller egentligen någon i gänget utöver Matt Damon. Han är ju som sagt bra i filmerna, men det är ju Rusty och Danny Ocean som filmerna ska handla om, ingen djävla Snobben-karaktär. Utöver det är det ju en väldigt bra film. Snyggt klippt, kul och lite för avancerad plan samt en extremt falsk lösnäsa. På det stora hela nästan lika bra som ettan, och definitivt den roligaste av de tre. 4/5 till den med, och ett bra avslut på trilogin! Men var försvann Julia Roberts och Catherine Zeta-Jones från förra filmen egentligen? Sjukt konstigt. 

En stabil trilogi i mina ögon. Kanske inte den bästa någonsin men två av dem är ändå bättre än genomsnittet och det är verkligen ingen av dem som är dålig. Oväntat lätta att se alla tre på följd också med tanke på att de är två timmar vardera. Har du inte sett någon av dessa filmer är det lite konstigt, men om så är fallet rekommenderar jag verkligen Ocean's Eleven. Tycker du om den så, tja, då kan du ju se de andra också. Brad Pitt är för övrigt stabil i alla filmerna, men ingenting otroligt. Han är charmig och så, men karaktären i sig är rätt ointressant egentligen. Dock är han sjukt snygg i alla tre.

För den som undrar är de ursprungliga elva för övrigt:

George Clooney som Danny Ocean

Brad Pitt som Rusty Ryan

Matt Damon som Linus Caldwell

Bernie Mac som Frank Catton

Elliott Gould som Reuben Tishkoff (men det är verkligen diskutabelt hur inblandad han är i allting)

Casey Affleck som Virgil Malloy

Scott Caan som Turk Malloy

Eddie Jemison som Livingston Dell

Don Cheadle som Basher Tarr

Shaobo Qin som Yen

Carl Reiner som Saul Bloom

Sedan fylls de ut med Julia Roberts som Tess Ocean i Ocean's Twelve, och Eddie Izzard som Roman Nagel samt Andy García som Terry Benedict i Thirteen. 

***

Före Ocean's Thirteen kom också Babel. Det är en mycket bra film som jag skrev om... förra året? Tja, här är en länk till det inlägget i varje fall

***

Svårtatt komma med en trailer för tre filmer, men ärligt talat är de ju alla ungefär samma sak ändå. 

Sextonde December - Mr. & Mrs. Smith

Mr & Mrs. Smith släpptes 2005 och är baserad på manusförfattaren Simon Kinbergs observationer av sina egna vänner som gick i parterapi och beskrev sina äktenskap som ett slagfält av något slag. En Våra Värsta År med vapen har han också beskrivit den som, men så dålig är den faktiskt inte. Filmen är för övrigt också regisserad av Doug Liman som också gjort den fantastiska Science Fiction-filmen Edge of Tomorrow från tidigare i år.

Det är lite konstigt att jag inte sett den här filmen förrän nu, och jag måste måste säga att jag är glatt överraskad. Visst, den är inte fantastisk, men det här är ändå en ytterst trevlig film. Jag vet inte riktigt vad mer jag kan säga. Den är bra underhållning för stunden och blandar humor med action på ett bra sätt. Den kanske förlorar något efter första timmen när den vill vara lite för seriös, men den blir aldrig dålig. Skådespelarna gör ett bra jobb och trots att jag var lite rädd för att filmens två timmar skulle vara för mycket kändes den faktiskt aldrig för lång. Helt enkelt en film som inte direkt gör någonting dåligt men heller ingenting speciellt jättebra. Den förnyar ingen genre eller så, men är enkel underhållning en söndagskväll och det är inte fy skam det heller. Den här filmen är alltså extremt 3/5, varken mer eller mindre. Se den om du är ute efter en lite annorlunda action/romantisk komedi. Eller inte, det är inte upp till mig vad du ska se och inte se. Inte än åtminstone.

Pittley är precis som filmen helt okej men ingenting som kommer gå till historien som någonting fantastiskt. Han spelar sin roll och gör det varken undermåligt eller fantastiskt. Han är trovärdig som John Smith, och det fungerar gott för mig. Angelina Jolie är väl ungefär på samma nivå, och när jag tänker efter så är det här nog den första filmen jag ser med henne. Lite galet ändå. Hon som ändå, till skillnad från sin man Pitten, har vunnit en Oscar för härligt skådespeleri. 

***

Okej, det här måste nog tas upp ändå. Den här filmen är antagligen känd mest för att den skapade superparet Brad Pitt och Angelina Jolie, vilket var rätt skandalomsusat at the time eftersom att han var gift med Jennifer Aniston. Men det är verkligen en otrolig slump som gjorde att de träffades här. Först skulle Johnny Depp spela John Smith, men efter att han backat ur kom Pitten in som ny huvudperson men när Nicole Kidman - som skulle spela Jane Smith - sedan också drog sig ur gjorde Brad likadant. Det var först när Angelina Jolie kom in för att spela Jane som Pitt valde att ändå spela in filmen. Innan Nicole Kidman skulle dessutom Aishwarya Rai Bachchan spela Jane, och jag vet inte ens vem hon är, men tänk bara vilken oerhörd slump det var att Brad och Angelina faktiskt skulle träffas under den här filmen. Det är faktiskt helt otroligt när man tänker på det.

***
Ja alltså, tyvärr kan jag fortfarande lägga upp youtubeklipp idag heller så ännu en gång får du hålla till godo med en härlig hyperlänk!

Femtonde December - Troja

Troja, en film från 2004 på dryga tre timmarna. Ja, det här är i sanning en mastodontfilm men nej, den hade aldrig någonsin behövt vara så här lång. Låt mig vara lite smartare än filmen och istället göra en lång historia kort genom att bara säga 3/5.

Nä okej, jag fortsätter väl då. Filmen regisserades av Wolfgang Petersen som otroligt nog också gjorde Das Boot och Den Oändliga Historien. Det är sannerligen en man med många strängar på sin lyra (fast alla strängar är superlånga) vi har att göra med i dag alltså. Den är också skriven av David Benioff, mer känd som en av Game of Thrones skapare. Visst bör vi väl ha någonting fantastiskt på händerna då? Haha, jag har ju redan skrivit betyget ser jag nu men vi kan väl låtsas, okej?

Troja är en lite konstig film. Inte på samma sätt som The Mexican och dess tusen genrer, utan mer för att den är någon form av historisk/mytologisk mastodontfilm på 196 minuter som känns mer som en billig actionfilm många gånger. Dialogen känns då verkligen som tagen ur frivillig Arnold-film. Problemet är väl det att filmen är väldigt mycket dålig dialog och väldigt lite action, för om den här filmen ska ha någon hyllning så är det att den innehåller väldigt bra stridsscener. Den är också bra mer brutal än vad jag trodde. Jag tänkte mig som att det här skulle vara någon underlig mastodontmatiné med Brad Pitt, men istället blev det väldigt naket och våldsamt så jag vet inte riktigt hur jag fick för mig det. Jag har inte läst Homeros epos Iliaden (som filmen är baserad på) men ändå fick jag för mig att bilda en uppfattning om filmen på förhand. Så fruktansvärt arrogant av mig.

Rollen som Achilles spelas av Pitten själv, och han är väl helt okej antar jag. Lite inkonsekvent accent (han skiftar mycket mellan amerikansk och brittisk engelska) men annars är han väl bra antar jag. Han är inte med så mycket som jag hade trott, men jag kunde ana att filmen skulle sluta med att han fick en pil genom hälen, och på så sätt antar jag väl att jag inte blev besviken. Vad jag dock är besviken över är hur nära vi är att få se Brads Pitt många gånger i filmen men aldrig riktigt, och det är så kränkande att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen.

Jag ska inte vara som Troja, jag tänker inte dra ut på det här inlägget mer än det behövs. Det känns som en actionfilm i mastodontmiljö och på grund av det fungerar inte de extremt långa speltiden, och dessutom är Orlando Blooms Paris en extremt irriterande karaktär. Samtidigt är actiondelarna väldigt bra utförda (jag kan faktiskt minnas få liknande filmer som är så här pass bra på den fronten) och viker sig inte för att visa allt. Jag känner inte direkt någonting när jag ser filmen, men den är inte direkt dålig. 3/5 på den här också, och den kännetecknar verkligen Pittsburghs storhetstid där han bara spelade i rätt 3/5-iga filmer och såg bra ut. 3/5 alltså. Bäst jag säger det igen: 3/5. 15/25.

***

Före den här filmen kom också Spy Games, en ganska generisk spionthriller. Jag skrev om den 2012 i vilket fall, och här är en LÄNK!

***

Blogspot är lite knäppt idag så jag kan inte lägga ut en trailer här. Jag ska ändra det här så fort det är möjligt men här är en länk till den så länge! Om någonting är sexigt här i världen är det trots allt hyperlänkar i massor.

Fjortonde December - The Mexican

Oj, helt plötsligt var vi inne i början av 2000-talet! Det kan verka otroligt men förr eller senare måste man faktiskt lämna 90-talet. Helt plötsligt är vi inne i en tid av Playstation 2, Härskarringen-trilogin, och The Mexican. Det här är kanske inte den film som många kommer titta tillbaka på och minnas som någon storfilm när Brad Pitts karriär är över, men den är definitivt nog intressant för att skrivas om här. Filmen släpptes 2001 och regisserades av Gore Verbinski.

Det här är en rätt underlig film. Ta bara en beskrivning av den så kanske du förstår: Den medelmåttige smågangstern Jerry Welbach funderar på att söka sig ett hederligt jobb. Först ska han dock göra ett sista uppdrag för maffian trots flickvännen, Samanthas, tjat om att "den rätta vägen är den smala vägen". Uppdraget går ut på att han ska korsa den södra gränsen och styra kosan mot hjärtat av Mexico för att hitta en ovärderlig revolver, kallad "the Mexican". Till sin förvåning upptäcker Jerry att han utan svårighet lyckas spåra upp vapnet. Revolvern är dock mytomspunnen och kringgärdad av vidskepelse och snart märker Jerry att lika lätt som det varit för honom att hitta vapnet, lika svårt är det att få revolvern med sig tillbaka till USA. Precis när han är nära att ge upp, dyker maffians egen kontraktsmördare upp och ger honom extra motivation! Yrkesmördaren har nämligen tagit Samantha som gisslan tills dess att revolvern är i maffians ägo.

Mycket händer, som du kanske förstår. Filmen är dessutom någon konstig hybrid av romantisk komedi, thriller och road movie utan att någon genre egentligen dominerar. Det hela resulterar i en lite underlig blandning av väldigt kontrasterande genrer och det fungerar kanske inte helt felfritt alla gånger. Det här är också en sån där lättsam film som bör vara 90 minuter lång men som på något sätt lyckas gå över två timmar. Jag vet inte riktigt hur det gick till. Brad Pitt däremot är helt okej. Han spelar väl karaktären så bra han kan, antar jag. Jerry är en charmig loser på fel sida av lagen och han lyckas väl någorlunda förmedla den känslan antar jag, men karaktären har konstigt mycket comic relief-syndrom för att vara en huvudperson. 

Bara tanken bakom den här filmen är konstig. Man tar Brad Pitt och Julia Roberts, två av Hollywoods största stjärnor, och sätter dem i en film där ingen av dem egentligen fungerar jättebra. Lägg sedan också till Alan Silvestri som är en mycket stor kompositör för att göra musiken (som är slående blek) och Gore Verbinski som kort efter den här skulle bli väldigt mycket rikare tack vare Pirates of the Caribbean-filmerna så har du en film där det känns som att budgeten var något för hög för vad den egentligen borde varit. Det här hade kunnat vara en lite kul indiefilm men nu när den försöker vara någonting mycket större vet jag inte riktigt om det fungerar. Samtidigt är det en väldigt oprovocerande film som jag inte kan inte direkt kan säga att jag ogillar heller. En extrem 3/5, med andra ord. Jag känner väl inte att jag någonsin måste se den igen men samtidigt skulle jag inte bli arg och kasta TVn genom fönstret om det skulle hända. 3/5 alltså.

***

Mellan den här filmen och Fight Club släpptes också Snatch, och den kan du läsa om i det här inlägget!

***

Haha, den här filmen vet inte vad den vill vara.

Trettonde December - Fight Club

Jag antar väl att vi för många nått höjdpunkten av Pittkalendern nu. Seriöst, vem har i dagens samhälle inte sett Fight Club än, och finns det någon som faktiskt ogillar den? Med tanke på hur många människor det finns i världen är nog svaret "JA!" på båda frågorna, men åtminstone de ogillande lär vara i en kraftig minoritet. Precis som Se7en är Fight Club regisserad av David Fincher (som bevisligen visste vad han gjorde med sina Pittfilmer) och släpptes 1999. Vad som kan verka lite otroligt idag är att den faktiskt floppade rejält och inte ens fick jättebra kritik på den tiden. Idag är den såklart superhyllad och kult så det förslår men den hade det sannerligen tungt för 15 år sedan. Fight Club är faktiskt baserad på en bok, men den har nog ingen läst utöver Fincher, så jag kan inte direkt säga vilken som är bättre eller sämre. 

Vad kan jag ens säga om Fight Club som inte redan har sagts? Handlingen går inte ihop överhuvudtaget om man tänker efter men slutet är ju lika oväntat som häftigt ändå. Det kanske verkar underligt att jag börjar med att skriva om ett slut men det kan ju inte finnas många filmer med kändare slut än  denna. Det är ju liksom en twist på Sjätte Sinnets nivå, men som tur är håller Fight Club en fruktansvärt mycket högre kvalitet genom hela filmen. Utöver slutet vet jag inte riktigt vad som egentligen gör Fight Club så bra. Den är inte ens speciellt snyggt gjord, men det är väl att den känns så unik. Eller alltså, jag kan inte minnas att jag sett något som riktigt påminner om den. Liknelser till klassiska Mick Jagger-filmen Performance har dragits, men jag känner inte riktigt att jag kan hålla med om det överhuvudtaget. Samtidigt behöver ju inte unikt heller automatiskt innebära bra. Jag har då aldrig sett någon film som liknar Den Evige Juden, men även utöver det förkastliga temat är den ju bara rent utsagt dålig. 

Det är väl antagligen helheten som gör Fight Club så bra. Den har liksom inga svagheter alls. Visst, själva twisten gör att filmen inte riktigt går ihop men resten är så bra att jag inte riktigt tänker på det när jag ser den. Fight Club är brutal, både i sitt våld och sin kritik mot ungefär allt på ett sätt man ungefär aldrig får se i amerikansk film. Nu ska jag säga att jag inte är en av de som hatar Hollywood-film men det är ändå kul med vissa filmer som vågar sticka ut lite mer, vilket Fight Club gör. Jag gillar också hur ogenerat ful den är utan att det överhuvudtaget förstör någonting. Det är inte så äckligt fult som en Terry Gilliam-film utan bara rätt skitigt liksom vilket passar perfekt för filmens stämning och atmosfär. Dessutom innehåller den ju kanske en av filmhistoriens mest kända karaktärer: Brad Pitts egna Tyler Durden. Här har vi en intressant karaktär mästerligt framförd av Pitten, och mer än så finns väl inte att säga egentligen. Det finns så många superlativ att använda för både filmen som Pitten men jag tror att jag avstår, för ärligt talat ska jag ju egentligen inte prata om den alls. Men en sista sak: det här säger jag aldrig om film men Fight Club är sjukt bra klippt.

Vad ska jag ens säga mer överhuvudtaget? Fight Club är en fantastisk film som, trots sin extremt höga tiondeplacering på IMDB:s top 250 faktiskt i mina ögon inte är ett dugg överskattad. Det är en av få filmer jag kan se om och om igen utan att någonsin tröttna och en av de bästa filmerna som någonsin gjorts. 5/5, och det är inte ens någon fråga om saken.

Jag skrev för övrigt om Fight Club redan på julafton 2011, så här är det inlägget!

Tyler Durden: 90-talets mode personifierad

Tolfte December - Möt Joe Black

 

Om någon film här i livet bara inte går ihop för mig överhuvudtaget måste det vara 1998-eposet Möt Joe Black (Meet Joe Black). Den har en helt sjukt banal handling om hur döden blir kär, extremt klyschig, konstiga inslag av humor trots att den egentligen ska vara ett romantiskt drama (tror jag) och ett på tok för bombastiskt soundtrack. Det är inte ens allt, den har också rätt dålig dialog, extremt traditionella karaktärer för genren, väldigt ojämnt skådespel, är oerhört sentimental och innehåller en Brad Pitt med en fruktansvärd blondering. Och så kanske den största synden: den här romantiskt mallenliga filmen är TRE TIMMAR LÅNG. Jag har så lite snällt att säga om den här filmen, och ändå älskar jag den något fruktansvärt.

Det är så genant egentligen. Jag som ska vara något bättre än alla andra och bara gilla "finare" film men så kommer den här och bara förstör. Nu ska det såklart sägas att Pretty in Pink också är en av mina favoritfilmer men den är fantastisk, så ingen skam där. Här däremot, här finns det som inget direkt försvar. Visst är den helt uppåt väggarna bisarr i sin premiss och att den faktiskt är tre timmar lång men det ska ju inte lyckas rädda upp en film med så hemskt många brister? Nej, det kan det faktiskt inte, men det finns det annat som gör. Jag ska inte komma och försöka säga att nästan allting i filmen inte är svindumt och typ sjukt overkligt (haha, Döden kan ju inte bli kär!!!!!!!), för det är det. Däremot gillar jag verkligen karaktärsrelationerna och att Brad Pitt i stort sett spelar ett barn i en 35-årings kropp. Det låter jättekonstigt när jag säger det, men jag lovar att det fungerar jättebra.  Jag ska inte heller gå och ljuga om att jag är en människa av sten som inte påverkas av filmer jag ser, och den här filmen är typ gaaaalet romantisk. Åh, jag blir lite kär bara av att se den. Jag både hatar och älskar slutet dessutom, men det är lite svårt att gå in på det utan att typ avslöja allt yo.

Brad Pitt - för det är faktiskt hans riktiga namn - spelar både en person som dör i början av filmen och Döden. Vi kan låtsas som att den levande rollen är han själv, i brist på namn. Han är otroligt charmig som levande, medan han som Döden är relativt känslokall och under nästan hela filmen talar i en mycket tyst stämma. Det är nästan så att jag knappt kan säga att han skådespelar alls många gånger, men det fungerar som ändå. Det är såklart ingen Mills från Se7en eller Jeffrey i De 12 Apornas Armé men han gör ett bra jobb som han inte ska behöva skämmas över.  Ingenting som direkt lär gå till historien som hans största skådespel men inte heller någon Dark Side of the Sun-prestation.

***

Trots de tre timmarna kan jag se den här filmen hur många gånger som helst och aldrig tröttna, vilket säger mer om hur sjuk i huvudet jag är än filmens kvalitet. Jag gav den här 4/5 när jag skrev om den 2012 (men då skrev jag nog mer positivt) och den har verkligen uppenbara brister men... nä alltså, jag måste höja den. 5/5, hur sjukt det än låter. Jag älskar den här filmen av hela mitt hjärta, och helt ärligt vet jag inte riktigt varför. Jag är antagligen den enda som faktiskt gillar den så jag kan väl inte direkt rekommendera den om du vill se någonting typ extremt romantiskt och mysigt men också fylld med konstiga reaktioner från karaktärer och en ärligt talat rätt dålig handling så säger jag bara: Möt Joe Black. 5/5 alltså, och nu har all den credd jag en gång haft försvunnit för evigt.

Jag skrev som sagt om den här filmen 2012, och här är det inlägget!

Åh, jag mår bra bara av att se trailern.

Elfte December - Chris Marker Edition (De 12 Apornas Armé)

Kommer du ihåg varje gång du besökte en äldre släkting, låt oss säga farfar, som alltid, hur trevlig kvällen än var förr eller senare skulle dra fram diabilderna. Ja, självklart känner du igen det här. Bilderna var alltid desamma och berättade samma historia. Alltid skulle han blivit kontaktad av franska forskare från framtiden för att stoppa en världskatastrof bara för att i slutändan minnas hur han som barn såg sig själv dö. Alltid precis samma historia. Det kanske är kul första gången men seriöst, hur underhållande är det efter tio gånger egentligen? Nej just det, inte så. Nu när jag är äldre kan jag känna att det bara är en seriös stämningsdödare. Vi fattar, du räddade världen. 

Av någon anledning var det en galen människa som valde att göra film på det här. Chris Marker var denna man och filmen var La Jetée (Terrassen), en kortfilm från 1962. Den är till och med berättad i stillbilder, precis som vi minns det! Nu kan ju någon vara lite dryg och påstå att all film bara är en samling stillbilder som skapar en illusion av rörelse, men det här är inte ens en illusion. Det här är bara total stillnad till en torr, fransk berättarröst. Just det franska minns jag inte riktigt från min farfar, men annars är det precis likadant.

Varför pratar jag alls om denna film som gjordes ett helt år innan Pittson föddes? Jo, för att jag kan, men också för att den inspirerade dagens film: Terry Gilliams De 12 Apornas Armé.

Jag hatar Terry Gilliam. Alltså helt ärligt, jag hatar honom. Eller nä, jag vet ju inte hur han är som person men jag gillar verkligen inte hans filmer. Brazil är överskattat skräp, Holy Grail en skam till komedi och The Imaginarium of Doctor Parnassus bara en konstig röra av kända skådespelare i samma roll. Dock ska det sägas redan nu att De 12 Apornas Armé (12 Monkeys) antagligen är hans bästa film, men inte ens den är speciellt bra egentligen. Jag bygger verkligen upp förväntningar nu, eller hur?

Någonting jag gillar i filmer är utseendet på dem, och den här, precis som ungefär alla andra Gilliam-filmer, är fruktansvärt ful. Det hade inte spelat någon roll om berättelse och intrig varit de bästa någonsin, vilket de ändå inte är, för hans oerhört fula stil är så extremt avtändande att jag inte ens vet vad som är natt och dag längre. Kameraarbetet är fruktansvärt, allting känns aningen överexponerat och framförallt, FRAMFÖRALLT, är hela världen så himla skitig; både den postapokalyptiska samt 90-talet. Det ska dock sägas att skådespeleriet är top notch och även om jag irriterar mig något på nästan alla karaktärer så är de rätt intressanta och ovanliga. Men hur förhåller sig De 12 Apornas Armé till sin inspirationskälla La Jetée då? Tja, först och främst bör det ju nämnas att de har samma handling, bara att 12 Apor är mycket längre och kanske lägger in lite för många plot points i en film som på 28 minuter redan hade kanske en för mycket. Jag har nu sett båda filmerna back to back och ärligt talat föredrar jag långfilmen framför den korta franska, men det är väldigt jämnt mellan dem. Det finns bara mer charm i 12 Apornas Armé än den ytterst sterila La Jetée. Bruce Willis spelar dessutom huvudrollen i 12 Apor, vilket är nog oväntat och absurt för den här typen av film för att jag ska föredra den.

"MEN WHAT ABOUT PITT?!" kanske du frågar nu? Tro't eller ej, men Lord Pitt vann faktiskt sitt enda stora pris som skådespelare för den här rollen, nämligen en Golden Globe. Man kan säga mycket om statusen på det priset men det är ändå ingenting som vem som helst bara kan ta hem. Det var inte heller oförtjänt, för här är han verkligen fantastisk. Jag vill minnas att jag inte var jätteimponerad av hans insats när jag såg den här filmen 2011 men nu, tre år senare  blev jag rätt blown away av hur himla bra han var som galen djurrättsaktivist. Ofta brukar han skådespela bra men rätt förutsägbart en här spelar han verkligen någonting helt olikt någon annan roll han någonsin haft och att göra det så sjukt imponerande han gör, tja, det är verkligen värt högsta beröm. Han nominerades faktiskt till en Oscar för bästa manliga biroll också, men den vann Kevin Spacey för The Usual Suspects. 

***

Trots att jag egentligen inte haft jättemycket trevligt att säga om den avskyr jag verkligen inte De 12 Apornas Armé, men jag kan inte säga att jag direkt bryr mig om någonting som händer i den heller. Det är en film som går rätt obemärkt förbi och, utöver att den är horribelt ful, är den faktiskt helt okej. Den har en röd tråd som den håller genom hela filmen, är faktiskt välklippt och även om jag gärna skulle se mer osäkerhet i om Bruce Willis faktiskt var galen eller inte så är den fullt fungerande underhållning för stunden. Helt oprovocerande och faktiskt ganska rolig på sina ställen. 3/5 får den i slutändan för inte fan tänker jag ge mer än så. 208 på IMDB:s top 250. Det visar verkligen på VILKA IDIOTER DET FINNS DÄR UTE OCH HUR MYCKET SMARTARE JAG ÄR ÄN MASSAN. Eller, hm, alla har väl rätt till sin egen åsikt antar jag. 

Här är inlägget från 2011 förresten. Det var nog lite hårdare.

Ingen trailer idag, bara fantastiskt skådespeleri.