Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva idag. Kanske är det för att jag sovit en timme den här natten, knappt har ätit något och började min dag med att skriva en salstentamen i fyra timmar, eller så är det för att jag har framför mig en film om flugfiske som är riktigt, riktigt bra. Jag tror ärligt talat på de tre tidigare, men det sistnämnda alternativet låter bäst, så vi kör på det.
De här tidiga åren av Brad Pitts karriär är fyllda av så mycket skräp och utöver Thelma & Louise är det få filmer före 1995 som är något att ha, men A River Runs Through It (Där Floden Flyter Fram en sueco) är en av dessa få, men trots att den drog in mycket pengar, vann en Oscar (för bästa foto, but still) och är så bra som den är känns det som en bortglömd film idag. Frågar jag gemene man på stan när denne antagligen inte veta vad jag pratar om när jag tar upp den här, och det är riktigt synd. Det här är den första Pittfilmen baserad på en bok, och det är väl något av en fun fact antar jag. Den ska tydligen vara semisjälvbiografisk också. Tänka sig.
Filmen är inte direkt nyskapande på något sätt och den har ingen handling man behöver ha någon direkt fokus på överhuvudtaget för att kunna hänga med i. Det här är mer en film där man bara följer med på resan och får uppleva hur två bröder (spelade av Brad Pitt och Craig Sheffer) går genom livet. Det är en trivsam serie händelser och sedan tar allt slut. Det ska dock sägas att den här filmen ofta är extremt sentimental och på många sätt väldigt smörig, men det är någonting som gör att det fungerar här. Kanske är det den vackra amerikanska landsbygden, jag vet inte, men just i A River Runs Through It fungerar det här perfekt för mig. Det är också en av få filmer där en berättarröst först kan prata om att det är den bästa dagen någonsin för att sedan meningen direkt efter beskriva hur någon blivit mördad, och det är ju alltid något. Man ska inte heller underskatta att den ökade intresset för flugfiske i USA markant, men det intresset höll bara i några år innan det sjönk tillbaka ner till sitt ursprungliga 0.
Brad Pitt Mapother IV:s karaktär, Paul, har stora spelskulder och någorlunda alkoholproblem, och det kan ju jag relatera till så hans karaktär är i mina ögon helt perfekt. Utöver det spelar han väldigt bra, även om han kanske inte är med i filmen så mycket som man skulle kunna tro. Det här har till och med beskrivits av kritiker som en karriärsdefinierande roll för honom och han fick mycket god kritik när den släpptes för 22 år sedan. Jag hade inte kunnat hjälpa att hålla med, även om jag inte haft mina beroenden.
När jag såg den här filmen för första gången way back in 2012 var jag inte riktigt lika såld på den, kanske eftersom att den släpptes mer vid slutet på Pittkalendern och jag började tröttna på att behöva se en film varje dag. Men den här gången gillade jag den skarpt alltså och den är ju lätt med på listan över Topp Tio Pittfilmer. Det är två trivsamma timmar som snabbt går förbi, och för det får filmen 4/5. Visst, jag har inga direkta klagomål men en film ska vara himla bra för att få en femma. Fyran är ändå ganska stark. Filmens slut dock, det är en femma. Sjukt gripande och vemodigt.
Imorgon blir det en film jag inte sett sedan 2011 men minns som rätt dålig, så alla som oroade sig för att jag bara skulle se bra film från och med nu kan vara lugna.
***
Mellan Thelma & Louise och den här hann faktiskt hela tre (3!) Pittfilmer släppas, men tyvärr var jag tvungen att sålla bort dem i förmån för några nya filmer i Kalendern. Som tur är har jag (lite halvtaffligt) skrivit om dem tidigare så följ bara länkarna om du är intresserad av dem!
***
Äh, jag är för trött för ett skämt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar