Om någon film här i livet bara inte går ihop för mig överhuvudtaget måste det vara 1998-eposet Möt Joe Black (Meet Joe Black). Den har en helt sjukt banal handling om hur döden blir kär, extremt klyschig, konstiga inslag av humor trots att den egentligen ska vara ett romantiskt drama (tror jag) och ett på tok för bombastiskt soundtrack. Det är inte ens allt, den har också rätt dålig dialog, extremt traditionella karaktärer för genren, väldigt ojämnt skådespel, är oerhört sentimental och innehåller en Brad Pitt med en fruktansvärd blondering. Och så kanske den största synden: den här romantiskt mallenliga filmen är TRE TIMMAR LÅNG. Jag har så lite snällt att säga om den här filmen, och ändå älskar jag den något fruktansvärt.
Det är så genant egentligen. Jag som ska vara något bättre än alla andra och bara gilla "finare" film men så kommer den här och bara förstör. Nu ska det såklart sägas att Pretty in Pink också är en av mina favoritfilmer men den är fantastisk, så ingen skam där. Här däremot, här finns det som inget direkt försvar. Visst är den helt uppåt väggarna bisarr i sin premiss och att den faktiskt är tre timmar lång men det ska ju inte lyckas rädda upp en film med så hemskt många brister? Nej, det kan det faktiskt inte, men det finns det annat som gör. Jag ska inte komma och försöka säga att nästan allting i filmen inte är svindumt och typ sjukt overkligt (haha, Döden kan ju inte bli kär!!!!!!!), för det är det. Däremot gillar jag verkligen karaktärsrelationerna och att Brad Pitt i stort sett spelar ett barn i en 35-årings kropp. Det låter jättekonstigt när jag säger det, men jag lovar att det fungerar jättebra. Jag ska inte heller gå och ljuga om att jag är en människa av sten som inte påverkas av filmer jag ser, och den här filmen är typ gaaaalet romantisk. Åh, jag blir lite kär bara av att se den. Jag både hatar och älskar slutet dessutom, men det är lite svårt att gå in på det utan att typ avslöja allt yo.
Brad Pitt - för det är faktiskt hans riktiga namn - spelar både en person som dör i början av filmen och Döden. Vi kan låtsas som att den levande rollen är han själv, i brist på namn. Han är otroligt charmig som levande, medan han som Döden är relativt känslokall och under nästan hela filmen talar i en mycket tyst stämma. Det är nästan så att jag knappt kan säga att han skådespelar alls många gånger, men det fungerar som ändå. Det är såklart ingen Mills från Se7en eller Jeffrey i De 12 Apornas Armé men han gör ett bra jobb som han inte ska behöva skämmas över. Ingenting som direkt lär gå till historien som hans största skådespel men inte heller någon Dark Side of the Sun-prestation.
***
Trots de tre timmarna kan jag se den här filmen hur många gånger som helst och aldrig tröttna, vilket säger mer om hur sjuk i huvudet jag är än filmens kvalitet. Jag gav den här 4/5 när jag skrev om den 2012 (men då skrev jag nog mer positivt) och den har verkligen uppenbara brister men... nä alltså, jag måste höja den. 5/5, hur sjukt det än låter. Jag älskar den här filmen av hela mitt hjärta, och helt ärligt vet jag inte riktigt varför. Jag är antagligen den enda som faktiskt gillar den så jag kan väl inte direkt rekommendera den om du vill se någonting typ extremt romantiskt och mysigt men också fylld med konstiga reaktioner från karaktärer och en ärligt talat rätt dålig handling så säger jag bara: Möt Joe Black. 5/5 alltså, och nu har all den credd jag en gång haft försvunnit för evigt.
Jag skrev som sagt om den här filmen 2012, och här är det inlägget!
Åh, jag mår bra bara av att se trailern.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar