Christian Slater är en intressant person. Född 1969 är han faktiskt slående ung för någon som varit med i film sedan 1981 och trots att han egentligen aldrig varit mer än en medioker skådespelare i mitt tycke jämfördes han en gång i tiden med en ung Jack Nicholson. Under 80- och 90-talet var han med i en rad kultklassiker som Heathers (som har den eminenta svenska titeln Häxor, Läxor och Dödliga Lektioner), The Wizard (en enda lång reklam för Nintendo) och Young Guns 2. Han var dessutom med i vissa större filmer som Robin Hood: Prince of Thieves och Rosens Namn. Trots dessa ändå relativt populära filmer så försvann Slater mer och mer innan han till sist ryktades vara död 2011. Var gick allting fel för honom? Tja, framförallt var filmerna han medverkade i aldrig nog stora för att hun skulle kunna ses som en riktig stjärna, och på grund av hans många problem, både på ett personligt och professionellt plan, var det få som ville anställa honom. Det blir lätt så när man blivit arresterad några gånger, trots allt. Det är klart att vissa kan klara sig undan även efter det här, men till skillnad från T.ex. Val Kilmer (Som är heeeeelt galen) hade inte Christian Slater gjort någon Batman innan alla skandaler började hopa upp.
Nuförtiden lyckas han faktiskt hålla sig borta från allt detta ganska väl. Även om han nu är 45 år gammal och den karriär han en gång haft aldrig lär komma tillbaka är han inte längre det skämt han var under många år. Han har haft många chanser att återuppliva sin karriär i form av en TV-stjärna men har aldrig riktigt utnyttjat den till fullo. Självklart kan han slå igenom igen, men ärligt talat tvivlar jag på det. Utöver det storhetsvansinne han fick för 20 år sen så verkar han ändå vara en rätt sympatisk människa i intervjuer så nog vill jag ändå lite att han ska få åtminstone en till stor roll att titta tillbaka på i framtiden.
Men jo, Christian Slater var på 90-talet med i två Pittfilmer, PÅ TVÅ ÅR! Dessa var den omåttligt populära True Romance och den stora En Vampyrs Bekännelse (Interview with The Vampire). Idag ska jag göra någonting nytt för Pittkalendern och skriva om båda i samma inlägg så det blir lite kortare överblickar, men jag tror nog att det ska funka ändå!
True Romance var den första av de två Pittfilmerna och den släpptes 1993. Till skillnad från vad många tror är det inte Quentin Tarantino som regisserat den här filmen (han har dock skrivit manus) utan High Concept-mästaren Tony Scott, mest känd som Ridley Scotts bror och regissör för Top Gun. Det här är ungefär den kultigaste av kultfilmer och absolut alla verkar älska den. Christopher Walken är dessutom med väldigt kort och det brukar oftast vara tecken på någonting gott.
Jag har faktiskt inte sett den här filmen förrän idag och jag har ärligt talat ingen om aning om varför. Den är inte speciellt lång, är som sagt väldigt populär samt innehåller en Pitt. Nu när jag till sist sett den kan jag också säga att... ja, den är väldigt bra. Oerhört många twistar i handlingen, bra humor och framförallt hade den en perfekt längd. Jag föstår inte riktigt grejen med att Christian Slaters karaktär ska vara besatt av Elvis och Kung-Fu film men det bidrar bara till den underliga charmen i filmen.
Från vad jag har läst om den här filmen är det många som tycker att Brad Pitts roll som haschrökande Floyd är hans allra bästa. Nu är han ju som med i kanske tio minuter av filmen, högst, men han både spelar väldigt bra och karaktären är ytterst underhållande. Att han dessutom mest bara ligger på en soffa och tittar på Monster Jam genom filmen är ännu mer fantastiskt!
Det här är faktiskt på fullaste allvar en av de bästa Pittfilmerna jag någonsin har sett, trots hans lilla medverkan (vars alla små gästspel dock är filmens höjdpunkter). Trots detta når den fortfarande inte den där åtråvärda femman men den är verkligen inte långt ifrån. En ytterst stark 4/5 för denna småkonstiga film och jag rekommenderar den å det grövsta för alla. Både för den som vill se någonting annat och för den som inte vill det. Den är inte ens så extremt våldsam som man kan tänka sig att en Tarantino-skriven film kan vara. 4/5 alltså. Fyra av fem. Fyra femtedelar av fantastisk.
Det finns ingen bra tagline, bara kärlek.
***
Mellan den här filmen och En Vampyrs Bekännelse släpptes den ganska tråkiga Ett Farlig Förslag, som jag vill minnas att jag skrev om förra året. Om inte annat så har du här en länk till det inlägget.
***
Den andra, och sista, Pittfilmen för Christian Slaters del var 1994 års stora klassiker En Vampyrs Bekännelse. Till skillnad från andra små filmer som Forrest Gump och Nyckeln till Frihet är den här fortfarande minst lika populär nu som då. Nä, men trots många enormt populära filmer från samma år nominerades filmen faktiskt för två Oscars, men bara för de helt poänglösa "bästa film" och "bästa kulisser". Den är baserad på en bok av Anne Rice och regisserades av Neil Jordan, som också gjorde kultklassikern The Crying Game från 1982
Slaters roll i den här filmen är då som journalisten som tar del av vampyrens bekännelse och eftersom att i stort sett hela filmen är Louis (Brad Pitts) berättelse om sitt vampyrliv är han med väldigt sporadiskt. Någon som dock är med mycket är Tom Cruise innan han blev känd som en något galen människa. Det brukar sägas att Kirsten Dunst är det bästa med den här filmen men vet ni, nej. Tom Cruise är faktiskt heeeeeelt otrolig i sin roll som Lestat, huvudvampyren och, vad vi kan anta (för om någon film i världen har homoerotiska övertoner är det denna), Louis älskare. Sen är kulisserna och musiken också väldigt bra, så jag ska inte säga emot nomineringarna alls. Den lyckas hålla intresset för handlingen uppe i två timmar och slutet är fantastiskt bra. Den är också oväntat jättevåldsam på sina ställen, men det är mer ett konstaterande än plus eller minus för filmens del.
För den här filmen är Pitten... bra, antar jag. Hans karaktär är en idag ytterst klyschig "Vampyr med dålig samvete" vilket är en del som sänker filmen något för mig. Han utvecklas något under filmens del vilket alltid är ett plus men som en rätt känslokall vampyr skådespelar han väl inte direkt jättemycket. Han är där och ser lite broody ut för att ibland spela över, och inte så mycket mer. Men han är rätt snygg åtminstone, annat kan inte sägas.
Det här, trots så många kända skådespelare och vampyrtemat, är inte en film för alla. Den är väldigt våldsam, innehåller stark sexualitet och är ytterst mörk till både ljussättning och stämning. Det är ingen direkt romanticism av sagorna om jag säger så. Jag gillar den däremot, mest på grund av Tom Cruise men också för mycket annat. 4/5 på även denna, men en ärligt talat rätt svag sådan. Det är, otroligt nog, Brad Pitt som sänker den för mig, plus att handlingen (som visserligen lyckas vara intressant under filmens alla 120 minuter) är lite för spretig. 4/5!
Jag vill minnas att jag skrev om den här filmen under Alla Hjärtans Dag 2012, och här är länken till det inlägget!
Jag vill minnas att jag skrev om den här filmen under Alla Hjärtans Dag 2012, och här är länken till det inlägget!
Med tanke på hur mainstream men ändå superbarnförbjuden den här filmen är har jag lite svårt att förstå att den överhuvudtaget existerar.
***
Imorgon blir det bara en film igen, för nu finns det ingen mer Christian Slater, och då ska jag skriva om filmen som gav Pittley hans första Golden Globe-nominering. Vi hörs då!
***
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar