Oj, helt plötsligt var vi inne i början av 2000-talet! Det kan verka otroligt men förr eller senare måste man faktiskt lämna 90-talet. Helt plötsligt är vi inne i en tid av Playstation 2, Härskarringen-trilogin, och The Mexican. Det här är kanske inte den film som många kommer titta tillbaka på och minnas som någon storfilm när Brad Pitts karriär är över, men den är definitivt nog intressant för att skrivas om här. Filmen släpptes 2001 och regisserades av Gore Verbinski.
Det här är en rätt underlig film. Ta bara en beskrivning av den så kanske du förstår: Den medelmåttige smågangstern Jerry Welbach funderar på att söka sig ett hederligt jobb. Först ska han dock göra ett sista uppdrag för maffian trots flickvännen, Samanthas, tjat om att "den rätta vägen är den smala vägen". Uppdraget går ut på att han ska korsa den södra gränsen och styra kosan mot hjärtat av Mexico för att hitta en ovärderlig revolver, kallad "the Mexican". Till sin förvåning upptäcker Jerry att han utan svårighet lyckas spåra upp vapnet. Revolvern är dock mytomspunnen och kringgärdad av vidskepelse och snart märker Jerry att lika lätt som det varit för honom att hitta vapnet, lika svårt är det att få revolvern med sig tillbaka till USA. Precis när han är nära att ge upp, dyker maffians egen kontraktsmördare upp och ger honom extra motivation! Yrkesmördaren har nämligen tagit Samantha som gisslan tills dess att revolvern är i maffians ägo.
Mycket händer, som du kanske förstår. Filmen är dessutom någon konstig hybrid av romantisk komedi, thriller och road movie utan att någon genre egentligen dominerar. Det hela resulterar i en lite underlig blandning av väldigt kontrasterande genrer och det fungerar kanske inte helt felfritt alla gånger. Det här är också en sån där lättsam film som bör vara 90 minuter lång men som på något sätt lyckas gå över två timmar. Jag vet inte riktigt hur det gick till. Brad Pitt däremot är helt okej. Han spelar väl karaktären så bra han kan, antar jag. Jerry är en charmig loser på fel sida av lagen och han lyckas väl någorlunda förmedla den känslan antar jag, men karaktären har konstigt mycket comic relief-syndrom för att vara en huvudperson.
Bara tanken bakom den här filmen är konstig. Man tar Brad Pitt och Julia Roberts, två av Hollywoods största stjärnor, och sätter dem i en film där ingen av dem egentligen fungerar jättebra. Lägg sedan också till Alan Silvestri som är en mycket stor kompositör för att göra musiken (som är slående blek) och Gore Verbinski som kort efter den här skulle bli väldigt mycket rikare tack vare Pirates of the Caribbean-filmerna så har du en film där det känns som att budgeten var något för hög för vad den egentligen borde varit. Det här hade kunnat vara en lite kul indiefilm men nu när den försöker vara någonting mycket större vet jag inte riktigt om det fungerar. Samtidigt är det en väldigt oprovocerande film som jag inte kan inte direkt kan säga att jag ogillar heller. En extrem 3/5, med andra ord. Jag känner väl inte att jag någonsin måste se den igen men samtidigt skulle jag inte bli arg och kasta TVn genom fönstret om det skulle hända. 3/5 alltså.
***
Mellan den här filmen och Fight Club släpptes också Snatch, och den kan du läsa om i det här inlägget!
***
Haha, den här filmen vet inte vad den vill vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar