Det är intressant egentligen. Jag har inte på något sätt gjort det medvetet men det här är andra gången jag skriver om Mordet på Jesse James av Ynkryggen Robert Ford på Pittens födelsedag. 2012 var förra gången, men då var han bara en ungdomlig 49-åring. Idag fyller han 51 och är lastgammal. Idag flyger jag dessutom hem till Luleå igen, vilket såklart är lite kul men det ska vi inte låta sätta stopp för Pittkalendern, framförallt inte på en speciell dag som denna. I dagens film finns även karaktärer som både heter Dick och Wood, och om dessa inte är extrema penisnamn så vet jag faktiskt inte var din gräns går. Men nog försnack, Låt oss nu ta en titt på en Pitt som har för sig många olika påhitt. Han är inte en, eh, yttermitt. Jaha, där tog rimmen slut. Kanske bra det, för ännu fler hade definitivt överstigit mitt dagsgenomsnitt.
Förlåt.
Den här filmen är från 2007 och regisserades av Andrew Dominik (som jag vill påstå kommer återkomma i Pittkalendern mot slutet av den här veckan) om någon nu råkar var intresserad av den informationen. Mordet på Jesse James är ingen lätt film. Med tanke på hur extremt lättsamma nästan alla Pittfilmer under 2000-tale varit så här långt (i Pittkalendertid, alltså 2000-07) kan vi se det här som en övergång till den lite mörkare och svåra period som Brad Pitt befinner sig i nuförtiden. En dark and gritty reboot av Brad Pitt om du så vill.
Du kan nog själv ana vad filmen handlar om, men hade du kunnat ana att jag två dagar i rad skulle skriva om en film där Casey Affleck spelade en av huvudrollerna? Nej, det trodde du inte, men det gör han! Här spelar han den härlige ynkryggen Robert Ford och gör det med bravur. Jag kan knappt ens minnas någon prestation jag blivit mer imponerad av och han nominerades faktiskt till en Oscar för bästa manliga biroll (vilket jag kan känna är fel eftersom att han ganska tydligt spelar huvudrollen) men det året vann istället Javier Bardem. Utöver honom är resten av skådespelarna också bra, framförallt den gamla Pitten. Men jag vet inte om det egentligen är skådespelet som är filmens stora lockbete, utan jag skulle nog mer säga att den vinner mest på att vara så extremt snyggt gjord. Den går i ett bedövande långsamt tempo, visst, men alltså om jag inte får se de vackraste bilderna på film jag någonsin sett under filmens 160 minuter. Nä hörrni, jag mår bra bara av att tänka på det, trots att filmen i sig är bland de minst upplyftande filmerna jag har sett i hela mitt liv.
Under årets Pittkalender finns det några scener som jag kan räkna till de allra bästa jag någonsin sett, som t.e.x. slutet i Se7en eller En Vampyrs Bekännelse men scenen där Robert Ford faktiskt mördar Jesse James (åh nej, jag avslöjade filmens titel!) slår båda två med hästlängder. Musiken är så bra, allting är så snyggt och skådespelet så fantastiskt. Lätt på topp 3 bästa filmscenerna någonsin i min ringa mening. Här är en länk till den så får du bilda en egen uppfattning!
Mordet på Jesse James av Ynkryggen Robert Ford ska inte vara 100% sanningsenlig från vad jag hört men ärligt talat bryr jag mig inte direkt om vad Jesse James och hans gäng gjorde i verkligheten så för mig fungerar den här filmen perfekt. Vissa skulle påstå att jag delar ut för många femmor under årets kalender men seriöst, se bara Casey Afflecks skådespel här så är den en femma. Se hur otroligt snygg filmen är så är den en femma. Se bara scenen där Jesse James mördas så är det en femma. Det går helt enkelt inte att ge den någonting annat. 5/5, fem av fem, en klar femma, kärt barn har många namn. I vilket fall så hör den här till Pittens tre bästa filmer (men var den hamnar beror lite på dagsformen)
Tur att Pitten fortfarande kunde prestera när han var 44, och faktiskt än idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar