Det är lätt att bli nostalgisk i dessa tider. Jag menar, det här är tredje gången jag påstår att det är slutet för Pittkalendern men åtminstone för i år det ju det vilket som är lite trist för jag älskar verkligen att skriva den här kalendern och det har jag väl sagt de båda två tidigare åren också men jag upprepar det igen även idag eftersom att jag verkligen menar det. Jag älskar att skriva den och jag älskar er som läser den, tack för att ni följt under denna resa, både gamla som nya läsare. Men än är den inte över!
Varje Julafton är det väldigt svårt för mig att välja film eftersom att man ju som vill ha den största och bästa som går att få tag på men när man redan tagit de största och bästa då? Tja, då är Brad Pitt så snäll att han släpper en ny som fungerar perfekt för dagen! Tidigare filmer har varit Fight Club och Inglorious Basterds, båda två väldigt bra filmer men idag ska vi faktiskt ta en väldigt ny film, nämligen World War Z. Den är egentligen baserad på en bok men har ingenting att göra med den, känns som två olika filmer man klippt ihop till en och är en av de dyraste filmproduktionerna någonsin, Den innehåller dessutom lite snö vilket är mer än vad man kan säga om ungefär alla andra Pittfilmer så vilken annars skulle jag kunna välja?
Den tidigare FN-anställde Gerry Lane (Brad Pitt yo!), hans fru Karin (Mireille Enos) och deras två barn döttrar, Rachel och Constance (Abigail Hargrove & Sterling Jerins) sitter fast i en seriös bilkö på Philadelphias gator när staden helt plötsligt attackeras av Zombies. De lyckas nätt och jämnt fly undan kaoset genom att söka skydd hos en familj, men alla utom deras son Tommy blir dödade när Zombierna börjar ta sig in i byggnader och de tar sig med honom när Gerrys gamla kollega på FN, Thierry Umutoni (Fana Mokoena) skickar en helikopter för att rädda dem. De skickas till ett hangarfartyg ute i Atlanten där Gerry får uppdraget att eskortera en doktor som tror sig ha hittat ett botemedel till Sydkorea och som betalning får hans familj stanna kvar på fartyget istället för att skickas tillbaka till de Zombieinvaderade fastlandet så han går motvilligt med på det. Tyvärr har Gerry Nathan Drake-otur och så fort de landar i Sydkorea kommer en Zombie fram så att den unge doktorn drabbas av panik, försöker springa tillbaka in i planet, halkar och råkar avfyra pistolen och skjuter sig själv i huvudet. Fruktansvärt otur verkligen. Från en tidigare anställd på CIA som är fängslad på basen får dock Gerry veta att han ska resa till Israel som av någon anledning visste att de skulle barrikadera hela landet innan Zombieviruset spred sig, så han åker dit helt enkelt.
I Israel får Gerry veta från Mossad-överhuvudet Jurgen Warmbrunn att de helt enkelt fått höra talas om Zombies i Kina och ville inte ta någon risk efter allting som landet varit med om så de byggde upp murar långt innan allting spred sig västerut. Eftersom att Gerry nu dock har Nathan Drake-otur så händer det såklart att Zombierna bygger någon form av kulle av sig själva som de använder för att klättra över muren så nu är han inte bara fast bakom väggar, utan också fast bakom väggar med tusentals Zombies mot sig. Jurgen ger honom dock militäreskort så att han ska ha en större chans att komma till ett plan som ska föra honom därifrån. På sin flykt märker Gerry att Zombierna inte försöker döda alla utan faktiskt aktivt undviker och springer runt en gammal man och ett barn men han hinner inte direkt tänka vidare på det. Soldaterna som hjälper honom dör en efter en men han lyckas rädda en kvinnlig soldat, Segen som hon kallar sig (Daniella Kertesz) genom att amputera hennes hand efter att hon blivit biten och eftersom att hon inte är till någon nytta för armén längre tar han henne med sig på planet som de genom ett mirakel lyckas ta sig till. Tyvärr är det Zombies på planet...
Okej, under den här... nä, förresten. Nu är det ju sista Pittkalendern så nu tycker jag faktiskt att vi kör alla. Jag måste bara ta ett djupt andetag först. *DJUPT ANDETAG*. Okej, alla med mig nu: Under Pittkalenderns tre cykler har Pitten alltså spelat high school-elev (TRE GÅNGER!!!) och misstänkt mördare, Polis i världens mest deprimerande s7ad, Irländsk boxare med hett temperament, White trash, Rusty Ryan (Två gånger!), Personlig tränare som bär upp en hel film, Baklängesåldrande knapp, Slagsmålsklubbare med dåligt sinne för mode, vampyr ihop med Tom Cruise, österrikare i Tibet, Läderfetischist som kanske begår självmord, galning som tros ha orsakat jordens undergång och som äter spindlar (12 apornas armé för den som undrar), den där jobbiga typen i Cool World, General Manager för Oakland Athletics (deras böna, nästan), Johnny Suede, Torterad CIA-spion, Döden och den namnlösa Pitten (i en och samma film!), Street Racer som krockar med döden, Plans disappear, dreams take over, Billy Cantona (nästan), Jesse James som tyvärr mördas av en riktig ynkgrygg (Robert Ford?), flugfiskarnas konung Paul Maclean, ung traumatiserad åklagare med smak för hämnd, en riktig Basterd, Mr. O'Brien från allas favoritfilm att se när de är uttråkade, sig själv i fyra japanska reklamer (tror jag, det kan vara så att han spelar karaktärer också, men jag tvivlar starkt), Art Garfunkel om du byter ut Garfunkel mot "ist" och lägger ihop det med Art, En äkta stridspitt (nä förlåt, men det är fortfarande ganska roligt), En orolig man i Marocko och idag under vår sista Pittkalender för åtminstone 2013 spelar han Gerry Lane, en man som sannerligen har mycket otur på sin resa för att stoppa Zombieinvasionen och kanske även bota sjukdomen, fast antagligen inte. Det här är en bra prestation från William Bradley men samtidigt har jag sett bättre. Han går liksom ganska mycket på autostyrning men när det är just den här mannen vi pratar om så är inte det nödvändigtvis någonting dåligt eftersom att han ju faktiskt är en så väldigt kompetent skådespelare. Det är ju ingen Oscarsinsats men han gör jobbet utan att jag har någonting direkt att klaga på, så jag stannar nog där med det omdömet.
Det är faktiskt lite svårt att prata om World War Z för jag verkar vara den enda som faktiskt gillar den. Jag har ändå sett en del Zombiefilmer so Night of the Living Dead, Black Sunday, White Zombie, Suspiria (fast om det verkligen är Zombies med i den går väl att ifrågasätta), Zombi 2 (världens sötaste titel!) osv, och jag måste säga att det här faktiskt är min favorit för den känns annorlunda från alla andra och den är egentligen inte heller skräck alls utan mer någon form av actionthriller med några inslag av drama också. Den är ganska snyggt gjord, har ett väldigt bra soundtrack och alla skådespelare gör ett bra jobb. Slutet i Wales är också en väldigt spännande och bra del av filmen, men även de mer actionfyllda delarna som kommer innan är även de bra i min mening och filmen håller en verkligen spänd rätt igenom vilket jag ser som ett starkt plus. Sedan känns det ju verkligen som två olika filmer i en (om du ser den kommer du förstå vad jag menar) men det är inget problem för mig, men jag kan förstå klagomålen om att det kanske är en lite för häftig kontrast mellan dem. 4/5 på filmskalan för mig för det är en väldigt bra film men den når inte direkt upp till samma höjder som Se7en, Fight Club eller Mordet på Jesse James, men trots en del logiska luckor i handlingen är den alltså en riktig höjdare till film. På Pittskalan är den däremot en rungande 5/5 eftersom att det typ inte är någon scen i hela filmen där Pitten inte står i fokus. Kanske någon enstaka med hans familj på hangarfartyget men annars är det han för hela slanten och det kan inte jag klaga på. Jag såg dock en kommentar om filmen från någon som tyckte att filmen förstördes eftersom att "Brad Pitt är med HELA tiden. orka". Vissa människor alltså...
Jo, förresten, den här filmen är ju baserad på en bok med samma namn av Max Brooks som jag faktiskt har bredvid mig nu medan jag skriver men de är inte lika varandra på något sätt förutom namnet och det har filmen fått kritik för och det är ju definitivt logisk kritik men jag har läst omkring 100 sidor av boken nu och den är verkligen inte speciellt intressant. Den är kul skriven i det att den bara är skriven i form av olika intervjuer från personer som överlevt Zombiekatastrofen tio år tidigare men när det väl kommer till kritan är den väldigt tråkigt skriven, så se boken som någon form av epilog för filmen för att inte bli förvirrad när du ser eller läser den.
World War Z är från maj i år så självklart finns den inte att se på Youtube men den har däremot släppts för både hemköpt och uthyrning så det kan ju vara värt att titta in djupare på om du är intresserad av att se den. Självklart kan du ju vara gangster och ladda ner eller streama den olagligt men det är inte ett beteende som jag stöttar. Eller förresten, det är ju jul och jag känner mig lite lycklig så kom hit och se den istället. Jag har en enorm soffa här så ni får nog alla plats. Välkomna hit!
Nu är det dags att avsluta Pittkalendern men vi kommer nog ses igen. Jag ser inte det här som en resa för varje resa har ett slut.
Världen snurrar och vi snurrar med den men var du än tittar, där kommer Pittkalendern finns för dig.
Din tur, ditt öde, din lycka. Pittkalendern N°3. Oemotståndlig
Jaja, nu är det dags för mig att fortsätta fira min jul och njuta av den härliga gemenskapen. Sedan mot kvällstid kommer jag säkert bli stupfull och förklara min kärlek till någon av mina bästa vänner för att sedan minnas det dagen efter och ångra mig å det grövsta. Så mycket ångest... eller... jag menar såklart God Jul så ses vi antagligen igen nästa år!
Idag ställdes jag inför ett stort dilemma: ska tjugotredje december handla om den romantiska actionkomedin The Mexican eller den mer ångestfyllda Babel? Båda filmerna var ändå över två timmar så det skulle ändå ta lång tid att se vilken film jag än valde men eftersom att det ändå fanns inslag av Mexiko i Babel kändes det rätt att ta den. Föga anade jag att den också skulle visas på TV 22.00 på julafton så det kanske hade varit bättre att välja den imorgon men här på Pittkalendern håller vi inte på och kollar i förväg och dessutom, har du inte bättre saker för dig imorgon än att se en mycket tung film på nästan två och en halv timme med döva japaner och avrättade barn? Inte? nä men då kan du ju se den.
Men alltså, Babel från 2005är Pittkalenderns näst sista film för året och den innehåller faktiskt oroväckande lite Pitt men vi kör på ändå.
Richard och Susan (Brad Pitt och Cate Blanchett) har flugit över hela jorden för att vara ensamma och konfrontera sorgen över ett förlorat barn. I San Diego väntar deras två barn och den mexikanska nannyn Amelia (Adriana Barazza) som vill hinna besöka sin sons bröllop på andra sidan gränsen men hon kan inte hitta någon vikarie för henne så i brist på annat tar hon med sig barnen över mexikanska gränsen och till bröllopet. De får skjuts av hennes bror- eller systerson Santiago (Gael García Bernal, som nuförtiden är med i ungefär alla amerikanska filmer när det behövs en mexikan). I Marocko bor också Abdullah med sin familj och han har precis köpt ett gevär för att skjuta schakaler som dödar hans getter.
Den tredje historien existerar långt, långt bort från norra Afrika, nämligen i centrala Tokyo och till en början känns den verkligen helt obunden med de andra handlingarna. Den döva Chieko (Rinko Kikuchi) är en frustrerad tonåring som provocerar allt och alla för att slå hål på sorgen över sin döda mamma och genom det här bildar en seriöst kraftig sexualdrift.
Men helt plötsligt sammanvävs historierna på något vis. Abdullahs söner leker med geväret och skjuter på stenar när de helt plötsligt får den fantastiska idén att försöka träffa bilar som kör förbi med geväret (de tror inte att de kan göra någon skada eller något...). Tyvärr har Richard och Susan den otroliga oturen att åka i en turistbuss precis när det händer och Susan blir skjuten och bussen måste stanna i en närliggande by för att ringa efter ambulans. Vem ägde ursprungligen geväret? Chiekos pappa, såkart. Jag brukar sällan nämna andra s
Okej, hittills har Bitt Prad spelat den där Dwight i en film som ingen bryr sig om egentligen, fyra, galna, japanska versioner av sig själv, den där pappan i Tree of Life som jag redan glömt bort, konstnären som ska bli pappa, Soldat Cox (som är ett roligt namn eftersom att det går att skämta om på engelska på samma vis som Pitt går på svenska). Idag spelar han Richard Jones, en man i vars liv inte mycket går rätt. Först dör ett hans barn och sedan står han där med en döende fru mitt i Marocko utan något sätt att hjälpa henne på. Ärligt talat är han med i filmen väldigt lite om man ser till den långa speltiden men han är väldigt bra och trovärdig i varje scen han är med i och nominerades faktiskt till en Golden Globe för bästa manliga biroll i ett drama vilket ju alltid är något men det märks att han mest är med i filmen som ett affischnamn för resten av karaktärerna är med klart mer än honom även om de inte har direkt mycket mer intressanta handlingar.
Själva filmen är faktiskt väldigt bra men om jag ska vara helt ärlig så är Marockodelen den klart sämsta. Mexiko är jättebra, Japan är nästan ännu bättre men just Marocko är verkligen inte speciellt intressant och - det här säger jag inte bara för att det är under kontrakt och jag måste säga det - utan Brad Pitt hade Marocko faktiskt varit ganska dålig. Det är ju väldigt trist att just hans del skulle vara den sämsta men inte ens den stadigaste av Pittar kan alltid stå högre än andra. Jag brukar sällan nämna andra skådespelares insats i Pittkalendern men Rinko Kikuchi som spelade Chieko är faktiskt jättebra och nominerades dessutom till en Oscar för bästa kvinnliga biroll.
Det här är ju verkligen en film som kräver att du kan ta något mer seriösa ämnen i din vardag och dessutom har ganska mycket tid att döda. Den känns inte galet lång som Benjamin Button eller Tree of Life men den kan på sina ställen kännas något utdragen. Trots det en väldigt kompetent film som landar på en ganska stabil 4/5, men på Pittskalan är den väl egentligen en etta eftersom att han är med så lite. Ska man dra en parallell med någon annan film så är det väl Crash som också innehåller sammanvävda handlingar men till skillnad från den är inte karaktärerna här lika stereotypa och den har faktiskt något av ett slut.
Vissa gånger upptäcker jag att en film kan finnas på Youtube efter att jag skrivit något inlägg som påstått att den inte gör det och då mår jag ju dåligt över min dåliga research men idag kan jag däremot säkert säga att filmen jag pratat om inte finns där, vad vissa videos än försöker påstå så du får nog bestämt köpa eller hyra den. Eller ladda ner, jag bryr mig egentligen inte längre. Men se den, det bör du.
Har det varit med någon Science Fiction-film under Pittkalenderns tre år? Om inte så är det äntligen dags för den första! Dagens film är nämligen Ron Howards lilla film från 1997 vid namn Contact. Den gick ganska mycket under radarn och idag är det inte många som känner till den alls men den nominerades faktiskt till en onödig Oscar för bästa ljud. I filmen medverkar Jodie Foster, Matthew McConaughey och... nej vänta, jag tror att ett misstag begåtts här. Ursäkta, vi måste nog starta om.
Jag ska erkänna att jag inte riktigt är i skick för att se någon ny långfilm signerad allas vår Pitt så idag kör vi på en kortfilm som är omöjlig att få tag på. Kontakt med fienden (med originaltiteln Contact) är en kortfilm från 1997 regisserad av Jonathan Darby som vi aldrig ska prata om igen, men den här filmen däremot, den ska däremot pratas om rejält. Fast ganska lite. Men om du vill prata om den för dig själv senare får du göra det, men jag kommer inte vara närvarande då.
Den amerikanska soldaten Cox (Brad Pitt) går vilse i en okänd öken under Gulfkriget men för att göra saken lättare kan vi säga att det är Arabiska Öknen. Lite också för att det antagligen är det. Men i alla fall, Cox går vilse i öknen och chansen för överlevnad är liten, men då träffar han den arabiska soldaten Mochannan (Elias Koteas) som också är ute och susar i säven, fast öknen. De har, fullt förståeligt, en lite turbulent bekantskap till en början men eftersom att de båda gärna vill överleva natten innan någon kan hämta upp dem så arbetar dem tillsammans och finner skydd i en övergiven... håla, typ. Där fortsätter det vara spänt ett tag till natten är över och de båda går sina skilda vägar. Cox blir hämtad av sina fellow soldater som letat efter honom men Mochannan får man aldrig veta hur det går för. SLUT
Hittills har vår stridspitt (HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA. Förlåt... ) spelat den där som inte är mördare i Cutting Class, en bilförare utan någon som helst vy, sig själv me David Lynch bakom rodret, sig själv fast sovande, sig själv fast galen kontorsarbetare i Japan, sträng Pappa som ändå har en sympatisk sida när allt kommer till kritan, en konstnär och idag spelar han alltså Soldaten vi bara känner till som Cox. Han behöver inte skådespela jättemycket och... ja, det är väl allt jag kan säga om det. Han är stabil men utsätts inte direkt för några svåra prov överhuvudtaget. En roll han lika gärna kunnat sova sig igenom och det hade gått ungefär precis lika bra.
Kontakt med fienden är en så tydlig 3/5. Den är inte speciellt bra men den är inte heller speciellt dålig. Den känns som totalt meningslös och jag får inte ut någonting av att se den men den är ju bara en halvtimme lång så jag hinner ändå inte bli uttråkad under den väldigt korta speltiden. Precis som med filmen själv är även jag ganska kortfattad idag för det finns bara inte speciellt mycket att säga, och så klarar jag inte riktigt av mer heller.
Att den här filmen är omöjlig att få tag på är väl lite av en lögn men såvitt jag vet finns den inte att se (lagligt) på internet eller på något sätt köpa eller hyra och den har inte heller gått på TV sedan den visades första gången 1997 från vad jag har läst. Jag såg den genom att... en vän... hittat den... på internet... kanske illegalt... kanske lagligt... jag tänkte att det var bäst att inte fråga och det gör ni också, barn! Känn aldrig till brottet som begåtts så kommer allting lösa sig!
Det här är inte Contact, men det är en riktigt dålig film.
Det är alltid lika oväntat nuförtiden när jag hittar en Pittfilm som jag inte alls kände till sedan tidigare. De är ofta dåliga och rätt gamla men det är ändå alltid intressant. Han var tydligen med i en amishdeckare vid namn A Stoning i Fulham County men hur mycket jag än skulle vilja se den så verkar den ha blivit helt försvunnen. Folk klagar på att alla exemplar av Der Golem förstörts eller försvunnit men det här är en bra mycket större sorg. Som tur är så hittade jag en annan film jag aldrig hört talas om från 1994 vid namn Ett farligt förslag (den engelska titeln, The Favor, är dock mycket mer passande). Det här är inte någon drama/actionfilm som En Fiende Ibland Oss som titeln kan antyda utan en ganska run-of-the-mill romantisk komedi om missförstånd och andra dråpliga händelser. Dock inga faktiska dråp.
Filmen handlar om en härlig samling människor, men främst Kathy Whiting (Harley Jane Kozak, som på senare dagar skrivit härliga böcker som "Dating Dead Men", "Dating Is Murder : A Novel" och "Dead Ex") som är lyckligt gift med sin man Peter (Bill Pullman, som faktiskt på riktigt var med i David Lynchs Lost Highway) och har två barn. På senare tid har dock deras förhållande blivit lite för förutsägbart och hon kan inte hjälpa att fundera på hur det hade varit om hon hade stannat kvar med sin pojkvän från High School, Tom Andrews (Ken Wahl). Hon får därför den otroliga idén att be sin bästa vän Emily (Elizabeth McGovern) att åka till Denver och träffa honom, även också ligga med honom om möjligt så att Kathy får veta hur det skulle vara eftersom att de aldrig gjorde det. Som den galning Emily är går hon med på detta FARLIGA FÖRSLAG(HAHA SEE WHAT I DID THERE?!) men när hon kommer tillbaka och berättar vilken fantastisk natt hon hade med honom blir Kathy avundsjuk och det skadar både hennes vänskap med Emily och hennes egna äktenskap. Det blir dessutom mer komplicerat när det visar sig att Elizabeth är gravid, men inte med Tom utan Elliot Fowler (Brad Pitt. Till sist) som var hennes mycket yngre pojkvän under början av filmen som hon sedan gjorde slut med när han inte trivdes på ett barnkalas hos Kathy. Sedan blir det dock ännu mer förvirrande när Kathy och Elizabeth på nytt blir ovänner och det visar sig att Tom är den riktiga fadern till barnet, men Kathy hade ju redan berättat för Elliot att han var pappan och nu reser både han och Kathy till Denver för att träffa Tom och berätta om det, men Peter som misstänker att Kathy har en affär med Elliot reser också dit! SÅ MYCKET INTRIG! HERREEEEEGUUUUUUD.
Idag är det tjugoförsta december och alltså en väldigt julig dag (därav julpitten) och det måste ju innebära att Bradlington Pitts har spelat Dwight Howard, fast bara med samma förnamn och sämre på basaket. En Dwight misstänkt för mord i varje fall. Han har också hunnit spela galna, japanska versioner av sig själv fyra gånger under en enda kalender vilket var en första gång, It's not Journey, Mr. O'Brien som paradoxalt nog inte bara är jätteotrevlig utan också Sean Penns pappa och idag spelar han alltså Elliot Fowler, en ung man som har ett förhållande med en nio år äldre kvinna. Själva karaktären Elliot är faktiskt ganska rolig och antagligen det enda man överhuvudtaget kan tänkas skratta åt i den här filmen och det är ju bra men grejen är ju den att... Brad Pitt är ju fruktansvärd i den här filmen. Jag förstår inte alls, han är till och med sämre än i sina allra första filmer. Eller, stundtals är han bra men för ofta är han usel och alla hans repliker känns sjukt forcerade, som att han verkligen trycker fram dem. Det är inte stabilt men efter tre Pittkalendrar var jag väl tvungen att hitta någon film där han faktiskt inte höll måttet. Men han är ju ändå filmens höjdpunkt, trots sina svårigheter med att vara överhuvudtaget trovärdig.
Ett farlig förslag var ingen direkt jättehit och utöver den dåliga kritiken drog den inte ens in en tredjedel av sin budget på $12 000 000 och inte heller konstigt det, för den är ju verkligen inte speciellt bra. Det är en sån där film som man liksom ser går på TV och inte har bättre för sig och så tittar man på den utan att egentligen alls bry sig vad som händer. Den är helt ofarlig, inte rolig alls egentligen och handlingen är många gånger helt ologisk. Den är ju inte fruktansvärd utan liksom bara "jaha...?". Den är ju på sitt sätt minnesvärd för att den är så sjukt medelmåttig, men bra är den ju inte. 2/5. Att Brad inte lärde sig att välja sina roller efter Cool World eller åtminstone Johnny Suede.
Den här filmen, Ett farligt förslag som jag kallar den, är nog lättast att se på youtube om jag ska var helt ärlig för det känns ju som lite onödigt att betala för att köpa eller hyra en så poänglös film. Den går inte heller att ladda ner. Jag har ju såklart inte sökt själv men... en vän... berättade för mig att den inte fanns någonstans och det är ju bra så då kan du inte vara illegal idag heller! Stay in school!
Ja hörrni, mina goda vänner. Det är vinter nu och relativt kallt ute, fast det beror väl ganska mycket på var i landet du bor antar jag. I varje fall så ville jag för dagen prata om en film som kändes väldigt vinter, väldigt jul, och relativt kall. Tyvärr har jag ju redan pratat om Se7en, Fight Club, Där Floden flyter fram, samt Möt Joe Black och då finns det som inga julfilmer som Pitten varit med i kvar, trodde jag åtminstone innan jag hittat den här. Minns ni skådespelaren Brad Pitt förresten? Han har nämnts några gånger under Pittkalenderns historia och faktum är att han är med även i dagens film!!!!!!
Dagens julfilm är alltså Terence Malicks Tree of Life (som om den släppts några årtionden tidigare antagligen fått den svenska titeln "Älskling, vår son har dött!", oavsett genre) från 2011. Den kanske inte känns jättejulig vid första anblick men ju mer man kommer in i den desto mer sjunker budskapet in och även om det inte är vinter för en sekund i filmen så känns ändå dess närvaro. Efter sommaren kommer hösten, och efter den kommer vintern. Så får man resonera när man är desperat, barn. Glöm aldrig det! Men i alla fall, Tree of Life alltså. Filmen börjar med att Ms. O'Brien (Jessica Chastain) får telegram om att hennes son, R.L., har dött vid nitton års ålder. Mr. O'Brien (spelad av bloggens Usual Suspect Brad Pitt) får reda på det via ett telefonsamtal när han är på en flygplats. Familjen blir minst sagt chockerad och sorg utan dess like bryter ut. Plötsligt kommer Sean Penn in i bilden och det visar sig att det är nutid vi ser och han är deras andra son, fast vuxen. Sedan är han helt plötsligt ute och vandrar i öknen... ja, jag vet att det låter abrupt men vänta bara. VÄNTA BARA.
Helt plötsligt skapas nämligen universum och det här blir en konstfilm. Men titta, ett vulkanutbrott! Nej vänta, nu blev det närbilder på amöbor iställetMEN NEJ OJ, nu är det dinosaurier i dålig CGI som spelar huvudrollerna för den nästa halvtimmen! Nu föds allt ett ekosystem fram, spännande... men nu slår asteroiden ner på jorden och utrotar dinosaurierna. Trist, men ändå skönt eftersom att det här är en halvtimme av... ja, jag vet inte. Det är helt onödigt för filmen men kul att veta hur jorden skapades och så antar jag. Terence förstod bara inte att man kan lägga in det här mitt i en film om en familjetragedi. Det här är alltså ingenting som någonsin nämnts igen utan bara typ är utfyllnad för att göra den här jättelångsamma filmen något längre.
Men oj, nu är vi tillbaka i 50-talets USA och Jack, alltså Sean Penn fast nu som barn, föds. Det här är rätt effektiva föräldrar så de får snart två barn till också, varav ett är R.L. och det andra är det tredje barnet som ingen bryr sig om. Inte ens tittaren, så honom tycker jag att vi aldrig nämner mer i kalendern. Under sin uppväxt lever Jack som i två världar eftersom att hans mamma är så godhjärtad och mjuk medan Mr. Pitt O'Brien är väldigt sträng och auktoritär men det är han bara för att han vill förbereda sina söner för den hårda världen utanför, och för att han är arg över att han aldrig blev musiker istället för det jobb han har nu. Det blir inte bättre av att två av Jacks vänner dör. En drunknar och en brinner inne. Han blir mer och mer arg och börjar skälla ut sin mamma för att hon låter Brad behandla dem på det sättet och börjar lista fel som pappan gör (fast vi alla vet ju att Bradley inte kan göra fel). Sedan stjäl han underkläder från grannar och blir en mycket obehaglig ung pojke. Hur ska det sluta det här egentligen? Kommer Mr. O'Brien att bättra sig och kommer nutida Jack fortsätta att vandra i öken (han kommer faktiskt senare teleporteras in i en hiss istället, kan jag berätta) och kommer vi få en anledning till någonting? Jag vet knappt själv, och jag har ändå sett filmen!
Okej, hittills har William Bradley Pitt Mapother III Lawrence Sr. spelat Dwight (du vet, den där härliga karaktären i Cutting Class som är misstänkt mördare och därför inte är den riktiga mördaren), och fyra underliga versioner av sig själv i japanska reklamfilmer som antagligen inte ens japaner själva förstår alls vad de handlar om och idag spelar han alltså Mr. O'Brien som inte bara saknar förnamn utan också har svårt att visa empati för andra människor. Han har någon form av känslomässig urladdning mot slutet av filmen och det är faktiskt en bra scen. Faktum är att Tree of Life är en film där Pitten är det klart bästa och egentligen det enda som gör den okej att titta på. Han nominerades 2012 till en Oscar för sin roll i Moneyball men allvarligt talat känner jag nästan att han kunnat nomineras för den här istället, fast det här är ju mer av en biroll medan Billy Beane var en huvudroll så han hade ju kunnat nomineras för både bästa manliga skådespelare och bästa manliga biroll. Det hade verkligen inte varit fel i mina ögon. Jag menar, Jonah Hill nominerades för sin roll i Moneyball som bästa manliga biroll och då måste väl ändå Braden bli det också? Han var ju bättre. Jaja, det är onödigt att älta i det förflutna.
Tree of Life är en svår film att bedöma, inte bara för mig utan också för ungefär alla andra också. Vissa säger att det är en av de bästa filmerna som någonsin gjorts medan andra tycker att den är sämst. Den nominerades faktiskt till en Oscar för bästa film men det känns nästan mer som någon form av kompisnominering för Terence Malick. Jag hatar den inte men jag har svårt att förstå syftet med den. Första timmen är ganska mycket konstfilm medan den andra helt plötsligt blir ett ganska normalt, fast väldigt utdraget, familjedrama och den delen är till största delen väldigt bra men konstfilmsdelen fungerar inte alls för mig eftersom att den känns så väldigt malplacerad. Hade valet fallit på att hela filmen varit så hade det väl varit okej men nu är det bara så underligt, och naturbilderna som visas ibland, plus människans skapelse och det är verkligen typ det onödigaste och mest onaturligt inlagda scenerna jag varit med om någonsin i en film. Däremot är den ju inte dålig så jag vet inte... 3/5 typ? Den är okej, men verkligen inte mer än så. Precis som med reklamerna igår har jag väldigt svårt att förstå mycket, men det är väl för att jag är korkad. Jättefint soundtrack, dock. Resten av filmen är egentligen också jättesnyggt gjord, men det krävs mer för att den också ska vara speciellt bra.
Tree of Life finns inte på youtube eftersom att det är en riktig film av ett riktigt filmbolag som vunnit priser, dragit in massor av pengar och dessutom är den lite för ny. Det är klart att det finns nya filmer på youtube också men inga som är så A som den här. Det är typ Bollywood-filmer och någon enstaka halvtaskig skräckfilm men annars finns inte så mycket nyare. Jag föreslår då att du inte ser den alls egentligen för man får som inte ut någonting av det men om du är i rätt sinnelag för dagen och vet vad du ger dig in i så är det ändå en intressant resa att ta. Kanske du kan uppskatta den mer än mig, vem vet? Du kan då se den genom traditionella sätt som att köpa eller hyra den fysiskt, men jag har också hört att kidzen idag streamar via internet eller, gud bevare mig väl, laddar ner illegalt! Jag litar såklart på att du inte gör det.
All realism i den här filmen försvinner när man inser det orealistiska att Brad Pitt någonsin skulle kunna få en så ful son som Sean Penn.
Nu har väl ändå de flesta fått jullov? Jag har åtminstone fått det och kanske en människa till så vi säger att alla har det nu. Under dagar som denna vill jag ju komma upp med någonting som verkligen skriker "JULLOV, DIN DJÄVEL!" och så tänkte jag "men Jesper, vad gör man mest under första dagen av jullovet och älskar varje sekund av det? Men såklart, man tittar ju på reklam hela dygnet!", så idag ska vi kolla igenom de fyra japanska reklamerna Brad Pitt (eller Buratto Pitto, som IMDB påstår är en alternativ stavning av hans namn) varit med i under åren. Förra året pratade jag om Chanel N° 5 och jag skulle kunna prata om den i timmar men i år blir det alltså några andra, mindre kända reklamer. Nu kör viiiiiiiii!!!!! Och ja, jag tänker för mig själv i tredje person.
Vår första reklam för dagen är för Edwin Jeans och för den som inte har full koll på japans olika företag så är Edwin alltså ett japanskt klädmärke. Jag vill säga att jag förstår reklamen, men det gör jag inte. Den börjar med att en bil kör fort på en väg och siffrorna 503 syns på bilden som en vattenstämpel. Är det en gata? Nej, det är det inte. 503 är faktiskt byxmodellen. Sedan får vi se att en jätteblonderad Brad Pitt sitter i bilen och som den idiiot han är har han valt att smutsa ner sina fönster med någon form av skovax så att han inte ser någonting. Han inser snart hur farligt det är att köra i den hastigheten utan att ha någon form av vy så han stannar bilen och går ut. Bilden fokuserar dock mer på hans skor än byxorna och det är ju inte jättebra.
Vår nästa reklam är för bilmodellen Honda Integra och den börjar med att vi får se att Brad åker motorcykel och en Honda Integra åker förbinejväntanusätterhansigibilenfastinneistannejojnuärdethansomsitteribilenINTEGRANOTTEGRAHONDAfastnejnuspringerhanislowmotiontrotsatthanharbådemotorcykelochbilokejhansprangtillbilenochkördeivägnejmenväntanustårhanvidbilenochtjejenhansspringermothonomINTEGRANOTTEGRAHONDA.
VAD HÄNDE?! Det här var ju rena Lost Highway fast jättesnabbt! Jaja, vi går vidare. Intervjun i slutet av reklamen får förresten Pitten att verka jättekorkad, vilket han verkligen inte verkar vara i andra intervjuer så jag vet inte vad som hände...
Här är reklamen i varje fall (och skapandet av den, av någon anledning): INTEGRA NOTTEGRA HONDA!
Nästa reklam är Evance Rolex som, för den lagt åt det hållet, är en väldigt fin klocka. Reklamen är som tur är något lugnare än den förra och börjar med att Brad Pitt vaknar och kollar på sin rolex MEN SER TILL SIN FASA ATT HAN FÖRSOVIT SIG. Tyvärr tar han med sig sin klocka in på badrummet och när han gör världens mest onaturliga rörelse med sin hand (för inte kan han väl försökt ta upp den på det där sättet) så slår han ner den på golvet och det kan ju säkert leda till att en klocka förstörs. Som tur är så behöver vi aldrig få veta detta eftersom att det var en mycket tam mardröm som Bradisse drömde ihop och även om han kanske försov sig i verkligheten är han väldigt glad över att klockan inte är trasig och sover vidare. Och det här alltså på mindre än 15 sekunder.
Utöver Brad Pitt själv känns ju det här som den billigaste reklamen man kan göra. Filma en säng, filma ett badrum, KLART. Den är ju inte dålig utan gör sitt jobb med att göra reklam för både en klocka och Brad Pitt men den är ju rätt trist utöver handrörelsen som slår ner klockan. Trots att det är den kortaste reklamen hittills så är det faktiskt den som är lättast att förstå och det säger ju en del om Bradens japanska reklamfilmer. MEN VAD ÄR DET FÖR MUSIK SOM SPELAS?! DET ÄR SOM ATT HELVETETS VÄRSTA DEMONER SPELADE IN TRÄNINGSMUSIK!!!!!!!
Jag skulle vilja förklara den här reklamen men jag fattar som ingenting. Jag vet inet ens vad Roots Coffee är! Typ nedkylt kaffe på burk? Och det får Brad Pitt att, på det japanska kontor han jobbar, rulla iväg kopiatorn och putta ner den för en trappa så att den förstörs? Fast nej, det är ju inte en kopiator utan det mer kända kontorsredskapet PC load letter. Hade jag varit på ett skojfriskt humör och skrivit den här kalendern på engelska hade jag sagt "I'm rooting for him getting fired" men nu är jag varken eller.
Den här reklamen är fjorton sekunder av mig som inte fattar någonting. Jag är så fruktansvärt förvirrad nu. Varför är Brad Pitt med i den här reklamen? Varför tar han ut det papper från den förstörda "kopiatorn"? Ett papper som dessutom förvandlas till produkten? Gud vet att jag inte förstår någonting. Herre min skapare. Det här är Brad Pitts Mulholland Drive, blandat med lite Office Space.
Hittills under årets kalender har Pitt Bradlington spelat High School-elev/misstänkt mördare och... ja, det är ju faktiskt allt. Men idag har han alltså spelat underliga versioner av sig själv (antar jag) som har lite kvalitetstid i Japan som antingen bilförare, sjusovare eller kontorsarbetare. Han har inga repliker i någon av replikerna, vilket kanske är rimligt med tanke på att de är japanska. Det leder dock också till att jag inte alls förstår dem överhuvudtaget men vad spelar det för roll när man får nöjet titta på Brad? Ingen säger jag. Det spelar ingen roll alls.
Det finns faktiskt fler japanska reklamer med alla vår favoritpitt, åtminstone från Edwin men jag känner att vi slutar där för fyra reklamer är allt jag kan hantera innan min hjärna exploderar av det som händer i reklamerna. Kort sagt kan jag säga om dessa fyra att japanerna är galna och att Brad Pitt av någon anledning gjort flera japanska reklamer och jag förstår inte alls riktigt varför. Hoppas han fick bra betalt åtminstone och att bara hans närvaro ökade försäljningen markant, till skillnad från i Cutting Class där hans lön var $12 000 (fast han kanske inte förtjänade så jättemycket mer än så). Däremot måste jag ju säga att jag är väldigt imponerad över hur man kan göra såpass ändå okej reklamer och ha en så kort längd på alla. Jag försökte göra en reklam i tvåan för ett skolarbete men det slutade som en tre minuter lång kortfilm om grupptryck och dragkamp så det är verkligen inte lätt. Eller så är jag en idiot.
Nä alltså, jag kan inte stå emot...
It's not a journey
Every journey ends but we go on
The world turns and we turn with it
Plans disappear, dreams take over
But wherever I go, there you are; my luck, my faith, my fortune.
CHANEL N°5.
Inevitable.
...VA?!
Det finns så mycket man kan säga men jag har redan gjort det en gång tidigare så nu är det din tur att fundera. Vad är egentligen poängen? Är Brad Pitt faktiskt kär i en damparfym? Det finns många slutsatser man kan dra här. Men medan du gör det ska jag ta det lugnt, njuta av mitt lov och fundera på morgondagens kalender. Nä ni mina vänner, vi ses imorgon!
Chanel N°5 del 2, den ännu underligare reklamfilmen med Pittröst.
Jag kan säkert svara på att vi befinner oss på den nya, fantastiska, Pittkalendern som under hela december fått stå åt sidan för Ghiblikalendern men nu är det dags att återgå till mina kalendrars ursprung och återvända hit till den där platsen där allting började. Dagen var fjortonde december 2011. jag var blott sexton år gammal och gick min första termin på gymnasiet. Vissa skulle säga att jag var en helt normal människa innan den dagen men där och då gick någonting fel när jag kollade upp Brad Pitts filmer och såg att han gjort en dålig skräckfilm vid namn Cutting Class och eftersom att min bror gjorde en kalender (jag styrs inte så slaviskt av vad han gör som det låter) så ville inte jag vara sämre och efter att ha kommit på namnet Pittkalendern hade jag egentligen inget annat val än att göra en kalender om Pittfilmer (logisk slutsats? Nja, men jag har ingen bättre förklaring) och den första filmen blev då just tidigare nämnda skräckfilm. Det blev inte jättebra egentligen men den fyllde sin funktion och en ny modern klassiker var född. Förra året skrev jag om den igen, fast lite mer djupgående och det inlägget var i min mening något bättre. Så varför ska jag skriva om den en tredje gång? Bra fråga, min gode vän.
Idag, den artonde dagen i december, fyller faktiskt William Bradley här 50 år. Det är sjukt, jag vet, men så är det och det här är ju någonting som måste firas och jag kan inte tänka mig en bättre film än hans allra första (Dark Part of the Sun brukar ibland sägas vara den första men låt oss aldrig mer nämna den filmen)? Tidigare år har jag valt stora filmer som 12 apornas armé och Mordet på Jesse James av Ynkryggen Robert Ford men i år väljer jag att vara lite mer obskyr i mitt filmval, Lite för att jag älskar att skriva om Cutting Class, men också just för att det här är en stor dag och då vill jag prata om att även storhet kommer från små begynnelser. Tidigare år har jag som gått runt handlingen lite och varit ganska restriktiv i vad jag tycker om den här filmen men i år finns det inga gränser. Krävs det en roman för att säga allt som behövs säga om den här filmen får det vara så, för det är både Pitten själv värd, men också jag själv. Without further ado tycker jag att vi kickstartar igång årets Pittkalender. Det är dags att skina igen.
Jag har sagt det två år i rad och jag säger det igen: nu är det jul och då gör man bäst i att skriva om mysiga julfilmer och som jag har sökt nu efter en som också passar in för Pittbrödets födelsedag och jag tror faktiskt att jag har hittat en, nämligen allas vår stora favoritjulfilm, Cutting Class. Den utspelar sig under sommaren och ingen nämner någonsin julen men man kan ändå känna av dess närvaro genom filmens alla 90 minuter. Filmen gjordes 1989 och regisserades av... Rospo Pallenberg? Det är alltså ett riktigt namn? Ja, okej. Hans enda andra arbete på en film var manuset till Exorcisten II: Kättaren så det är ju uppenbarligen en person som vet att göra bra film vi har att göra med här.
Filmen börjar med en totalt onödig scen med riktigt dålig 80-tals musik (som nästan låter för 80-tal för 80-talet) och en paper boy som slänger tidningar som låter som sten när de träffar marken. Varför får vi se det här? Jo, så att Paula (Jill Schoelen, mest känd för skräckfilmen The Stepfather från 1987. Kvalitet!) ska kunna gå ut och hämta den eftersom att det leder till att hon träffar sin pappa som berättar att han ska ut och jaga. Han säger bestämt till henne att hon inte får skolka (CUTTING CLASS! FATTAR DU?!). När han väl är ute och jagar skjuter någon honom med en pilbåge och där tycker jag gott att vi kan lämna hans del i handlingen. I tidningen står det också som en liten nyhet ner på kanten att en kille som mördat sin pappa släpps från mentalsjukhuset. Den här killen visar sig vara Brian Woods (Donovan Leitch, som är känd för toppfilmer som Breakin' 2: Electric Boogaloo, och är bror till skådespelerskan Ione Skye) som direkt slussas in i hennes klass utan att någon ifrågasätter det. Han är en rätt obehaglig typ som åker till en korvkiosk för att stirra på Paula och köpa korv till henne ("Åh, Brian, hur visste du att jag ville ha en sån?" "You had that look."). Han stirrar egentligen på henne lite hela tiden och det är aldrig överhuvudtaget diskret heller. Det underligaste är när hans huvud bara kommer upp från bakom ett fönster och tittar på henne. Men hon verkar i alla fall fatta tycke för honom ändå, trots hans stalkerbeteende (han säger inte ens någonting! Han bara stirrar med sin plågade blick!". Här kommer Dwight Ingalls (Brad Pitt, som är känd för att vara den enda med en riktig karriär efter den här filmen och räddar den från att var typ 0/5) in i bilden som Paulas pojkvän. Han var tydligen vän med Brain förut men inte nu längre när han håller på att stalka Paula och dessutom mördat sin pappa. Han tycker i varje fall att de ska köpa öl med hjälp av hans falska leg och vara hos Paula nu när hennes pappa är borta. Jag vill inte vara tråkig Brad, men du var 25 år 1989 och behövde nog inte ett falskt leg ens i en film där du spelar 17-åring. Efter det här sker i varje fall en massa knas och någon mördar bildläraren genom att bränna honom i en enorm ugn, men han rapporteras bara som försvunnen. Sedan sker det ett ännu underligare mord under en basketmatch (där Pitten för övrigt börjar slåss mot en spelare i motståndarlaget utan någon anledning överhuvudtaget och hinner gå ut precis innan mordet. Suspekt!) när en tjej dras ner under bänkarna där folk sitter och blir mördad tillsammans med sin pojkvän där under men ingen hör hennes skrik eftersom att klockan ringer samtidigt. Det är så långsökt att någon ska komma undan med det här mordet utan att överhuvudtaget bli upptäckt men det blir värre: ingen märker ens av liken förrän i slutet av filmen. DET ÄR SERIÖST INNE PÅ EN SKOLA SOM DE MÖRDADES! Jaja, under den här tiden fortsätter Brian bete sig konstigt så att vi ska tro att han är mördaren men så att en twist i slutet ska avslöja att det var någon annan, typ den där obehagliga vaktmästaren (för ingen High School-skräck är komplett utan en obehaglig vaktmästare). MEN OJ! BRÖST-JUMP SCARE! Eh... ja... nåväl, vi fortsätter. Ändå inte varje dag det händer.
På något sätt blir Dwight och Brian vänner igen för en kort tid utan någon som helst anledning och det leder till att Brian försvarar Dwight när matteläraren trakasserar honom på lektionen så att de båda skickas till vad jag antar är någon form av skolkurator för rektorn är det då inte. Jag vill säga att hon heter Ms. Canuck också men det känns nästan lite för Kanadapropaganda för att jag ska kunna vara helt säker. Efter att hon skällt ut de båda blir hon mördad genom att någon slår hennes huvud mot en kopiator några gånger. Var det Brian som redan nu målats upp som mördare av alla, eller är det Dwight som hittills varit en väldigt osympatisk människa och alltså vara den riktiga mördaren som ingen anat? Efter det här får vi se en konstig scen där Dwight och Paula blir utskällda av vaktmästaren för att de går på basketplanen med vanliga ytterskor och han börjar prata om hur han är den enda lärare som de behöver bry sig om, trots att han ju faktiskt är just VAKTMÄSTARE. Sedan droppar han det odödliga citatet "I'M THE CUSTODIAN OF YOUR FUCKING DESTINY!" och de går därifrån, antagligen lika förvirrade som jag.
Kopiatorn tog dock bilder när ansiktet slogs mot den så i en mycket underlig scen några minuter senare när vaktmästaren slängt allt skräp i en container flyger Brian upp ur den efter ett tag med fotot i handen och på den ser det ut som att mördaren har samma ring som Dwight! Nu måste det väl ändå vara han, trots att absolut allt pekar mot Brian egentligen? Han gör i varje fall det enda rätta som varje icke-mördare skulle gjort och går hem till Paula för att berätta men han gör det inte på vilket sätt som helst, utan väljer att bara gå in utan att hon märker det och smyga upp på henne när hon duschar. Paula blir naturligtvis rädd eftersom att han 1) är galen och 2) också är misstänkt för mordet på kuratorn men hon lugnar sig efter att han med sin lenaste av psykopatröster säger att det inte är han som är mördaren. Det här skulle vara en bra stund att visa henne bilden av mordet som kanske begåtts av hennes pojkvän men istället blir det inte så och Paula somnar MEN HAN SITTER VID HENNE HELA NATTEN!!!!!!!! Som om det inte var skrämmande nog att han nu även stirrar på henne när hon sover så är det först nu som han visar henne bilden och tänk att vakna upp till bilden av någon som blir mördad. Precis i detta då ringer passande nog Dwight till Paula och gråter över hur hans idrottslärare är elak (hans Oscarsinsats för den här filmen, alltså) men nu är ju hon rädd för honom eftersom att han KANSKE mördade en eller fler personer. Hon vill alltså inte träffa Dwight nu eftersom att han ju kan mörda även henne... så hon går till skolan där han också är. Som tur är så är det helt tomt på skolan utöver vaktmästaren och matteläraren verkar det som så ingen fara på taket alltså.
MEN SÅ KOMMER DWIGHT! Ännu en gång har Paula tur eftersom att alla dörrar in verkar vara låsta. I en liten söt scen som egentligen bara är utfyllnad nu så får vi se när idrottsläraren av någon anledning är helt ensam i idrottshallen och hoppar på en studsmatta MEN PLÖTSLIGT HAN PÅ DEN AMERIKANSKA FLAGGAN! Läs den meningen några gånger och ta in vad som precis har hänt innan du fortsätter.. Jag vet seriöst inte ens hur det här går till men på något sätt tog sig mördaren in under studsmattan, tryckte upp flaggstången och hoppas på att läraren varken någonsin skulle se honom eller flaggstången som nu sticker upp, och det gjorde han inte heller. Dessutom zoomar kameran ut så att vi kan se nästan hela hallen någon sekund efter och då finns det ingen person ens i närheten av studsmattan. Kan det vara så att ett spöke var mördaren hela tiden och varken Dwight, Brian eller den där underliga vaktmästaren är mördaren? Låt oss fortsätta titta och se! Dwight är som sagt utelåst men det betyder också att Paula är inlåst och om Dwight är inlåst... hur kan han då vara mördaren? Men bra, då har vi fått en mördare ur vägen, fast det var antagligen inte vad Rospo tänkt sig eftersom att det är ett litet tag innan det här mordmysteriet faktiskt blir löst. Hon träffar i varje fall matteläraren som direkt tror på att Dwight är mördaren och att de måste söka skydd. På något sätt vet den riktiga mördaren däremot precis var de är eftersom att han startar hög musik (ännu sämre än den som spelades i början av filmen) i varje klassrum som de springer till och tänk nu på det här: det här är 1989 och det finns absolut inga kameror någonstans men genom att vara i ett litet rum långt bort från dem vet han precis i vilket rum de är direkt de kommit dit. De stannar dock i det klassrummet där mördaren skrivit en gåta genom en ekvation till dem. Kort sagt går den ut på att om de går ut genom fel dörr kommer de bli mördade. Matteläraren tror sig lösa den men direkt de öppnat dörren blir han huggen i huvudet av en gummiyxa och håller fast den vid tinningen tills vi byter klipp och den får limmas fast på honom och han dör. Inte konstigt förresten att de gick genom fel dörr när läraren räknade helt fel och fick för sig att Tiden = hastighet delat på distans när det egentligen är tvärtom. Illa när inte ens matteläraren vet det. MEN OJ BRIAN VAR MÖRDAREN!!! DET HÄR HADE JAG ALDRIG TROTT.
Låt oss nu ta det lugnt en stund och fundera på det här. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: det här är en antitwist. Hela filmen bygger egentligen upp för att han ska vara mördaren precis som i alla andra dåliga b-skräckfilmer och på så sätt ska man tro att det är någon annan mördare eftersom att det är liiite för uppenbart. En vanlig film skulle göra så och man skulle kanske bli lite överraskad över vem det faktiskt var men här väljer man att istället göra en twist av twisten, alltså en antitwist. Det uppenbara är det som händer och man tänker liksom bara "jaha? Ja, men det var ju väntat". Tänk nu också på att det bara var för SEX (6!) minuter sedan som Brian sa till henne att han inte var mördaren och visade Dwights ring och allt. Varför gick han igenom det här bara för att mörda henne dagen efter? Det går inte alls ihop! INTE ALLS!
H E R R E G U D! Han börjar prata om att han vill mörda genom tiden, i dåtid, i nutid och i framtid. Ändra historien på något sätt. Ingen förstår sig på det här och antagligen inte ens Rospo själv så han försöker mörda Paula genom att strypa henne istället men då kommer Dwight till hennes undsättning och slår upp dörren, puttar undan Brian och de båda springer därifrån! Då droppar Brian filmens andra odödliga citat i form av "YOU'RE A YANKEE DOODLE DOO... TOO; YOU TWO... MUST... KILL... OR DIE!" och han skriker det verkligen. Sedan försöker Brad göra en natriumbomb och spränga Brian med den (this took a tuuuuuuuurn!) eftersom att vi i början av filmen fick lära oss att det går att göra men då droppas ännu ett odödligt citat från Brian "THAT WASN'T SODIUM! IT WAS JUST... A ROCK!!!". Det är ju otroligt hur mycket mer nöje han ger mig som mördare än obehaglig stalker. På något sätt hamnar de nere i en slöjdsal och Dwian börjar slåss mot varandra med olika redskap. Brian får dock övertaget när Paula är en värdelös hjälp och råkar dra ur sladden till Dwights... redskap. Jag vet seriöst inte alls vad det är för någonting. Det är inte riktigt en såg men inte riktigt heller en skoputs. Som tur är så väljer Brian då att slänga sitt vapen istället för att döda Brian och försvinner för en sekund för att sedan DRA MED SIG DWIGHT MED EN TÅNG och börjar krossa hans huvud med en sån där tving som man har på träslöjden om inte Paula gör precis som han vill. Fast vänta... han ville tidigare mörda henne och nu vill han typ våldta henne istället. Som tur är så är Brian ganska korkad så Paula säger ba " Yo Brian, kan du blunda medan jag klär av mig" och medan han blundar slår hon in en hammare i huvudet på honom, vilket i sig borde lobotomerat honom eftersom att den faktiskt fastnar där inne men Rospo ville mer och väljer därför att låta honom backa in i ett runt som snurrar sågblad, du vet ett sånt som man brukar såga timmer med. Lite konstigt att det får finnas helt oskyddad på en skola. Men då var alltså Brad död och Dwight räddas av Paula i sista sekunden. Vaktmästaren kommer också och säger att det är hans nöje att städa upp efter dem och bevisar där att även han borde fängslas. Alla misstankar mot Dwight släpps och de kör lyckligt hem till Paula. MEN VÄNTA!
Jag har ju undvikit pappan under hela filmens gång men så här gick det alltså med honom: han blev skjuten av en pil, betedde sig som om han var döende, var i närheten av hans dotters klass när de var ute i naturen men absolut ingen märkte honom, försökte på egen hand gå hem (trots att han ska vara döende) och där är vi nu. Han stapplar ner på en motorväg och det precis när Paula och Dwight är på vägen men när de ska bromsa in märker Dwight att bromsarna är trasiga! Så det var det Brian menade med att han ville döda i framtiden också, att han först skulle dö och sedan döda dem genom någonting han gjort för säkert flera dagar sedan och antagligen ändå borde märkts! Precis som med antitwisten blir det här däremot ett antiproblem nästan eftersom att allting Dwight behöver göra är stänga av motorn och göra en häftig sladd så stannar bilen precis framför pappan. Det är som att mjölken är slut och allt du måste göra för att få ny är att gå och köpa den. Lite jobbigt kanske men verkligen ingenting att bli upprörd över. Sedan visar pappan inga tecken på skada överhuvudtaget och frågar lite skämtsamt om hon skolkar. SLUUUUUUT!
Okej. Hittills har Pitten under alla dessa kalenders gång spelat... jag måste nog ta ett djupt andetag först... *DJUPT ANDETAG* Han har alltså hittills hunnit spela väldigt många roller och dessa är (all together now!) high school-elev och misstänkt mördare, Polis i världens mest deprimerande s7ad, Irländsk boxare med hett temperament, White trash, Rusty Ryan (Två gånger!), Personlig tränare som bär upp en hel film, Baklängesåldrande knapp, Slagsmålsklubbare med dåligt sinne för mode, vampyr ihop med Tom Cruise, österrikare i Tibet, Läderfetischist som kanske begår självmord, galning som tros ha orsakat jordens undergång och som äter spindlar (12 apornas armé för den som undrar), den där jobbiga typen i Cool World, General Manager för Oakland Athletics (deras böna, nästan), Johnny Suede, Torterad CIA-spion, Döden och den namnlösa Pitten (i en och samma film!), Street Racer som krockar med döden, Plans disappear, dreams take over, Billy Cantona (nästan), Jesse James som tyvärr mördas av en riktig ynkgrygg (Robert Ford? Nä, jag vet inte), flugfiskarnas konung Paul Maclean, ung traumatiserad åklagare med smak för hämnd, en riktig basterd, och nu en High School-elev misstänkt för mord... för tredje gången. Dwight är en rätt härlig karaktär som dock ändrar karaktär helt i mitten av filmen från att ha varit väldigt osympatisk till väldigt snäll och det finns ingen som helst anledning till det här. Det bara händer och jag antar att jag får acceptera det. Det här är såklart inte hans bästa insats någonsin, inte ens nära, men med just Pittley Bradson vet man att insatsen alltid kommer att vara någorlunda stabil åtminstone, till och med i hands äldsta filmer. Hade det inte varit för honom hade ju den här filmen varit rent fruktansvärt dålig.
Vad ska jag säga om den här filmen som inte redan sagts liksom? Den är jättedålig och det ska alla veta vid det här laget. Musiken är usel, allting är jättefult och skådespeleriet från ungefär alla utom Pitten själv är på samma nivå som filmerna jag gjorde när jag var tolv. Handlingen går sällan heller ihop men jag bryr mig inte riktigt för det är som inte därför man ser Cutting Class. Fast vid närmare eftertanke... varför ser man ens Cutting Class? Jag har sett den här filmen två gånger nu (en gång på lucia 2011 och en gång idag) och vet fortfarande inte riktigt varför man ska se den om inte för att göra en Pittkalender. Den är egentligen inte någonsin rolig förutom vissa citat i filmen och den är inte överhuvudtaget läskig så även som skräckfilm misslyckas den totalt. Det skulle väl vara för att få se en ung Brad Pitt då antar jag för annars har den här filmen inga andra meriter att leva på. Men ändå älskar jag den lite. Det är som att den var så dålig att det gick runt och den blev bra, men så fortsatte det och den blev dålig igen för att stanna någonstans på ganska dålig, men ändå underhållande. Den totala mitten alltså. Den är så bra men ändå så dålig. Den är långsam, den är jättesnabb. Den har massor av logiska luckor, den har... nä förresten, det finns ingen logik alls. 1/5 egentligen men jag börjar känna att julen är nära så för första gången någonsin ger jag den här filmen 2/5 men frågar du mig imorgon lär det bli en etta igen för då ska jag vara fylld av hat som sig bör. Hat och besvikelse över vad jag gjort av mitt liv. Pittkalendern liksom, vad är det? Skulle jag inte må bättre av att kanske vara med andra personer i min ålder och kanske se lite av världen istället för att bara sitt här inne och skriva lite surt om en film som ingen bryr sig om? VAD HAR JAG GJORT AV MITT LIV :'(?!
Ja just det, Cutting Class är också världens sämsta ordvits. FÖR DET KAN BETYDA BÅDA SKOLK OCH ATT FOLK BLIR MÖRDADE PÅ SKOLAN! HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA! Åh, den här filmen har knäckt mig...
Jag vill inte chockera någon nu, men hela Cutting Class finns faktiskt på youtube ("VA?! FINNS DEN SUCCÉFILMEN PÅ YOUTUBE?!") och allvarligt talat är det nog det lättaste sättet att se den på, även om kvaliteten är usel för jag tvivlar på att man kan ladda ner den (vilket du såklart ändå inte ska göra, din tjyv där) och den lär väl finnas att köpa endast i någon ensam marockans källare på LaserDisc. Men alltså, du gör nog bäst i att inte se den alls. Det känns bra att vara tillbaka.
"Some People Would Kill To Fit In". More like, some movies would kill to be goodAMIRIGHT?!
Igår var det Eldflugornas grav som ärade den här kalendern med sin närvaro och eftersom att vi idag närmar oss slutet på den här kalendern så kände jag att det inte var mer än rätt att fortsätta med ännu en jättebra film, men just för idag lämnar vi verkligheten och det tragiska så gott det går och tar bekantskap med en tid djup förankrad i japansk mytologi och människans industrialisering. Filmen jag ska prata om idag är både skriven och regisserad av Hayao Miyazaki. Den släpptes 1997 och titeln på filmen är Prinsessan Mononoke (もののけ姫 Mononoke-hime).
Dagens film börjar med att den siste emishiprinsen, (emishi är bara folk som levde i byar i nordöstra Honshu under och inte riktigt följde kejsarens order), Ashitaka, som en dag räddar sin hemby från en attack av en demon, genom att ge den ett dödligt sår efter att ha skjutit en pil i dess öga. Demonen visar sig vara vildsvinsguden Nago, som förvandlats av en förbannelse som kommit från hans ilska efter att ha blivit skjuten (because... nä alltså. Knappt en because Japan). Ashitaka drabbas nu själv av förbannelsen efter att ha vidrört Nago under hans förvandlade fas och den visar sig som en virvlande svart massa på hans arm. Efter att ha rådfrågat byns visa kvinna får han reda på att förbannelsen kommer att sprida sig till hela hans kropp med tiden och till sist döda honom. Om Ashitaka känner vrede eller hat kommer förbannelsen att ge honom övermänsklig styrka men då sprids den också snabbare. Hon kan inte hjälpa honom att bryta förbannelsen, men hon råder honom att resa västerut för att se vad det är för oroligheter där, då den smittade vildsvinsguden kom från det hållet. Han blir också bannlyst från byn på grund av förbannelsen och det kan också ha något att göra med varför han reser åt väster. På vägen träffar han också munken Jigo som berättar för honom om skogsguden som kanske kan göra honom fri från förbannelsen. Väl Västerut hamnar Ashitaka i ett krig mellan människorna på Järnbruket (Tataraba, som staden heter), ledda av den girige Eboshi, och skogens andar, ledda av San, ett människobarn uppfostrat av gudomliga vargar. Människorna på bruket vill åt järnet i bergen, medan andarna i skogen vill ha skogen orörd så att de kan leva vidare där. Ashitaka känner tacksamhet för människorna på Järnbruket efter att de visat honom sin gästfrihet, men när han blir vän med San, som avskyr Järnbruket och dess invånare, gör Ashitaka allt han kan för att skipa fred mellan människorna och andarna. Någonstans däremellan träffar han också skogens Gud som återupplivar honom efter att Ashitaka skjutits av en av byinvånarna när han räddat San. Spännande!
Var Mononoke en succé när den släpptes? Låt mig säg såhär: när filmen släpptes 1997 slog den ett långlivat kassarekord för biofilmer och den första Ghiblifilmen att få erkännande utanför Japan där den i engelskspråkiga länder blev stor inom arthouse-kretsar. Den fick också extremt bra kritik från ungefär alla och finns även högt upp på de flesta listor över de bästa animerade filmerna någonsin, och de bästa filmerna någonsin alla kategorier. 84 på metacritic och 8,4 på IMDB vilket ger den en åttiofjärde plats på hemsidans top 250. En kul anekdot om den här filmen är förresten att när Miramax (som distribuerade filmen i Amerika) ägare Harvey Weinstein ville att filmen skulle klippas ner för när den i USA med dubbning och lite mer barnvänligt skickade Mononokes egna producent, Toshio Suzuki bara ett kort meddelande i form av ett äkta katana och ett brev där han endast skrivit "No cuts", och så fick det också bli. Det enda skillnaderna som gjordes var några kulturella sådana i manuset så att den inte skulle vara alltför obskyr för amerikanska tittare.
Prinsessan Mononoke vann också en sjuklig mängd priser så jag tänker bara kopiera in alla här rakt av från wikipedia (jag litar på att det är sant) så ser ni att det var mer än en person som gillade den.
Best Picture; The 21st Japan Academy Prize
Best Japanese Movie, Best Animation, and Japanese Movie Fans' Choice; The 52nd Mainichi Film Award
Best Japanese Movie and Readers' Choice; Asahi Best Ten Film Festival
Excellent Movie Award; The Agency for Cultural Affairs
Grand Prize in Animation Division; 1st Japan Media Arts Festival (by the Agency for Cultural Affairs of the Ministry of Education)
Best Director; Takasaki Film Festival
Best Japanese Movie; The Association of Movie Viewing Groups
Movie Award; The 39th Mainichi Art Award
Best Director; Tokyo Sports Movie Award
Nihon Keizai Shinbun Award for Excellency; Nikkei Awards for Excellent Products/Service (details)
Theater Division Award; Asahi Digital Entertainment Award
MMCA Special Award; Multimedia Grand Prix 1997
Best Director and Yujiro Ishihara Award; Nikkan Sports Film Award
Special Achievement Award; The Movie's Day
Special Award; Hochi Film Award
Special Award; Blue Ribbon Awards
Special Award; Osaka Film Festival
Special Award; Elandore Award
Cultural Award; Fumiko Yamaji Award
Grand Prize and Special Achievement Award; Golden Gross Award
First Place, best films of the year; The 26th "Pia Ten"
First Place; Japan Movie Pen Club, 1997 Best 5 Japanese Movies
First Place; 1997 Kinema Junpo Japanese Movies Best 10 (Readers' Choice)
Second Place; 1997 Kinema Junpo Japanese Movies Best 10 (Critics' Choice)
Best Director; 1997 Kinema Junpo Japanese Movies (Readers' Choice)
First Place; Best Comicker's Award
First Place; CineFront Readers' Choice Nagaharu Yodogawa Award; RoadShow
Best Composer and Best Album Production; 39th Japan Record Award
Excellent Award; Yomiuri Award for Film/Theater Advertisement
Ändå en hel del, eller hur?
Mononoke var en film jag var lite rädd för att se i många år för att den är så älskad men samtidigt hade jag bara hört dåliga saker om den från min bror (som ju visserligen bara sa att den inte var bra och väldigt våldsam) och om jag gillade den, skulle han då hata mig? Nä, okej då. Så tänkte jag kanske inte, men jag blev väl inte jättesugen på att se den då och anime var, och är, inte riktigt min grej ändå. Men nu har jag ändå sett den två gånger under det senaste kalenderåret så dålig var den ju inte åtminstone. Tvärtom, den var jättebra. Mononoke är däremot en svår film att prata om för det är verkligen en film där man måste ha rätt attityd när man ska gå in för att se den eftersom att den har ett väldigt långsamt tempo under största delen av tiden och mycket är också bara total tystnad och vackra bilder (och en del jättetryckta skratt. Jag förstår verkligen inte varför japanska röstskådespelare kan skratta trovärdigt överhuvudtaget?). Jag gillar ändå det här eftersom att det är en fint kontrast till actionscenerna i filmen som är väldigt intensiva och mer än någon annan Ghiblifilm tidigare, förutom möjligtvis Laputa: Slottet i himlen, men medan den var väldigt tam i sitt våld så är faktiskt Mononoke ganska så grafisk på sina ställen men den går aldrig över gränsen och blir äcklande. Allting är bara... snygt.
Jag ska erkänna att jag inte helt hänger med i handlingen eftersom att det här inte är en mytologi som jag har direkt någon koll på överhuvudtaget men det är ju ändå intressant att se vad som händer runt den, hur karaktärer interagerar med varandra och hur aporna vill börja äta människor. Sedan är kanske slutet lite rumphugget sådär men det är passande. Det är som inget slut alls utan en fortsättning av vad som redan påbörjats. Det finns ingen anledning till att se mer men jag vill som ändå och det är tecken på en riktigt bra film. Jag känns också så med t.ex. Forrest Gump och Lejonkungen.
Det vackra, det sorgliga, det stilistiskt våldsamma, och det välkomponerade gör faktiskt att även den här filmen är 5/5. Är den ändå överskattad av massan? Ja egentligen tycker jag nog det, men det spelar inte så stor roll när Mononoke ändå är så fantastisk.
Joe Hisashi har gjort musiken för dagens film och det är framförallt ledmotivet (VARFÖR HAR JAG KALLAT DET HUVUDTEMA I FLERA DAGAR?!) som jag väl inte tänker analysera speciellt djupgående istället. Jag tänker helt enkelt lämna er med att det är riktigt bra och därför valde jag det framför filmens övriga ljudspår. LÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄNK
Det här är faktiskt en jättesöt kopp. Med det vill jag säga att det finns folk där ute som är beroende av att köpa koppar och det är ju hemskt tragiskt, för att inte tala om lite underligt. Jaja, den här skulle jag vilja ha åtminstone.
Och det var Ghiblikalendern. Nu kanske du tänker "men Jesper, jag har ju älskat din kalender. Varför slutar den inte på julafton som alla andra julkalendrar?", och då svarar jag helt enkelt att jag har någonting annat planerat de här sex resterande dagarna. Ni som varit med mig tidigare år vet nog vad det är, men för er andra blir det en spännande överraskning. Ska jag vara helt ärlig är jag dock inte helt säker på att Ghiblikalendern tar slut nu. Jag har haft jätteroligt med att skriva den och vara lite recensentaktig i några dagar, och dessutom har jag ju fått se på många jättebra filmer igen. Men imorgon blir det helt säkert någonting helt annat och då ska kalendern allt få byta namn.
Om så är fallet att den inte återkommer i år så vill jag tacka all som läst från de första stapplande stegen, till bristen på motivation och därför en dip av kvalitet i mitten och nu till toppen på slutet. Tack till er alla.
Det här ska ju vara en lite lättsam och trevlig julkalender som berättar lite om Studio Ghiblis olika filmer men livet ska inte alltid vara lätt och precis som med Pittkalendern måste det lättsamma blandas med det hårda ibland för att man ska kunna få en bra bild av hur väldigt mångsidig den här studion faktiskt är när det kommer till deras filmer, och för att jag ibland känner för att prata om något allvarligare saker istället för att bara skämta bort allting som jag brukar göra. Därför lämnar vi nu kattfantasier och levande slott för någonting gravallvarligt, nämligen en saga om överlevnad för två syskon under andra världskrigets Japan. Filmen är både skriven och regisserad av Isao Takahata och baserad på den semi-självbiografiska boken med samma namn av Akiyuki Nosaka. Den gjordes 1988 och dess namn är Eldflugornas grav (火垂るの墓 Hotaru no haka).
Handlingen utspelar sig i Japan i och i närheten av staden Kobe. Inledningen, som dessutom är berättelsens slut, utspelas några veckor efter andra världskrigets slut. Fokus ligger på en ung pojke som håller på att ligger döende för svält och sjukdom. Filmens första replik kommer från honom och lyder: "21 september 1945, det var natten då jag dog". Därefter förs vi bakåt i tiden, till början av sommaren och en stad som fortfarande till stora delar är intakt. Filmens huvudperson Seita, samma pojke som den som man fick se i inledningen, bor inledningsvis tillsammans med sin mor och sin syster i ett hus i Kobe. Då hans far är officerare i den japanska flottan, har de en förhållandevis upphöjd position i samhället och klarar krigets umbäranden ganska väl. Detta ändras dock då barnen och modern, under en förödande flygräd, tar skilda vägar till skyddsrummet och modern avlider, men Seita väljer att ljuga i sin syster, Setsuko, att hon bara behandlas för sina skador på sjukhus så att hon inte ska bli för ledsen. Inledningsvis får Seita och Setsuko husrum hos släktingar i närbelägna Nishinomiya. De känner sig så dock illa behandlade av sin släkting (som jag tror är faster) att de lämnar tryggheten där för att försöka klara sig själva. De söker skydd i ett övergivet skyddsrum där de försöker överleva, samtidigt som det civila samhället faller samman omkring dem och ingen orkar vare sig se eller ta hand om de två föräldralösa barnen. Samtidigt som Seitas tro på människan försvinner mer och mer måste han fortsätta jobba vidare för att inte Setsuko ska dras med i hans tankar. Mycket, mycket tragiskt.
Eldflugornas grav visades för första gången i en mycket underlig dubbelvisning tillsammans med Min Granne Totoro och marknadsfördes som en visning där både barn och vuxna kunde njuta av filmerna men på grund av det väldigt allvarliga temat med eldflugornas grav blev båda filmerna ekonomiska misslyckanden och få människor kom och såg dem. Försäljning av Totoro-merchandise räddade dock företaget från konkurs. Trots detta fiasko har Eldflugornas grav sedan den släpptes fått väldigt god kritik från kritiker världen över och har nämnts som en av de bästa krigsfilmerna någonsin, bästa animerade filmerna någonsin och helt enkelt en av de bästa filmerna någonsin, alla kategorier. Plats 88 på IMDB:s top 250 också. Den vann även ett Special Award på Blue Ribbon Award 1989.
Eldflugornas grav är jättejobbig att titta på för den är bara så hemskt tragisk på alla sätt och vis. Även om det finns några ljuspunkter i filmen vet man ändå att allting bara kommer att gå åt helvete inom kort och att barnen ändå kommer att dö när allt kommer omkring. Men samtidigt är den så vacker på sitt sätt. Bildspråket är verkligen felfritt och den väldigt enkla musiken fungerar perfekt in i temat om två barn som egentligen aldrig ens hade en chans. Det intressanta med den här filmen är ju däremot att även om den utspelar sig under andra världskriget i ett väldigt kört Japan så är det faktiskt väldigt lite som visas av kriget i filmen utöver bombningar i början och mot slutet av filmen och ändå kan man verkligen känna av krigets skador på befolkningen. Det känns inte ens som en film det här utan mer som en upplevelse. Jag bara tittar och följer med på resan, för så bra är den här filmen. OCH SLUTET! Oj, vad jobbigt det är att titta på alltså. Det är på allvar bland de mest sorgliga scener jag någonsin har sett i hela mitt liv och gör att jag gillar filmen ännu mer. Dock såg jag Eldflugornas grav med engelsk dubbning och den var ganska usel vilket det drar ner helhetsbetyget för mig. Filmen är väl egentligen en femma och den bästa Ghiblifilmen, tillsammans med Laputa och morgondages film, men med den här usla dubbningen måste jag faktiskt ge den en fyra, tyvärr. Men ser jag den som sagt på originalspråk kan jag nästan lova 5/5 så jag rekommenderar den här till alla som vill se någonting väldigt tungt och rätt igenom jättebra. Setsuko frågar i filmen varför eldflugorna var tvungna att dö och banne mig, jag börjar undra det själv efter att ha sett den här filmen.
Användningen av eldflugor som ett genomgående tema i filmen är också intressant eftersom att det kan ses som en symbol för livets flyktighet och i mytologisk betydelse är de även bärare av mänskliga själar. Det är också värt att påpeka att Akiyuki Nosaka, bokens författare, lätt Seita dö eftersom att han kände skuldkänslor över sin systers död under verkliga världskriget. Fruktansvärt tragiskt. .
Dagens låt har komponerats av Michi Mamiya som såvitt jag vet inte komponerat musik för någon annan film vilket för mig är lite oväntat med tanke på hur bra musiken faktiskt är och hur väldigt passande den är för filmen. Jag väljer faktiskt filmens huvudtema idag eftersom att det är jättevackert och på något sätt känns det som att den skriker att allting egentligen vid slutet av dagen är helt hopplöst men att man ändå ska leva sitt liv den tid man har kvar, men den berättar också om den tragedi vi snart kommer att få bevittna. Den är jättesorglig men ändå så fruktansvärt vacker och lite munter på en och samma gång. Jag gråter nästan.
