Första December - Total Eclipse of the Pitt

Vad är Studio Ghibli, undrar du kanske? Du bör veta det egentligen men okej, jag kan väl förklara. Det är inte en ordvits som har med Pitten att göra utan en japansk filmstudio som gör, ytterst högkvalitativ, tecknad film (man kan se det lite som japanska Disney fast inte alltid lika barnvänligt). Det grundades 1985 av främst Hayao Miyazaki som också gjort studions allra kändaste filmer som Spirited Away, Prinsessan Mononoke samt Min Granne Totoro (som också är djuret på loggan här ovan), bara för att nämna några få. Antagligen är det väl också den enda filmstudio utom Disney som vunnit en Oscar för bästa animerade film med just Spirited Away (som jag tyckte var jätteunderligt tecknad när jag såg den första gången vid sju års ålder). Det här är alltså en kalender i tecknandets... tecken men framförallt en kalender fylld med bra filmer och kanske också att jag kan skriva någonting lite underhållande ibland, vem vet? Jaja, without further ado så kör vi igång årets kalender och hoppas på att jag kan hålla samma höga nivå på mina skämt som under Pittkalender-eran. För den var ju hög.

------------------------------------------------

Kikis Expressbud (eller Majo no Takkyūbin på japanska men ärligt, ingen av oss förstår ju det galna språket) är en härlig liten film från 1989 både regisserad och skriven av gamle Hayao. Filmen är dock i grunden baserad på en japansk barnbok  från 1985 med samma namn och av någon anledning innehåller den ingen Pitt. Pittindex såhär långt ligger alltså på 0. Boken skrevs av Eiko Kadono förresten och en svensk översättning av boken släpptes 2006.

Nåväl, det här är en film som är svår att beskriva för det händer som ingenting. Den 13-åriga häxan Kiki följer traditionen att tillbringa ett år i en främmande stad (i hennes fall hamnstaden Koriko) för att kunna bli en riktig häxa (inget underligt med det), med bara sin svarta katt Jiji, som självklart kan prata (och vars röst otroligt nog görs av Phil Hartman, rösten till Troy McClure i Simpsons alltså, i den engelska dubbningen), som sällskap. I början är det svårt för Kiki att anpassa sig till stadslivet, men hon startar snart en budfirma eftersom att hon med sin flygande kvast kan ta sig ungefär överallt snabbare än någon annan i staden. Hon får kämpa sig genom många motgångar, främst på grund av hennes dåliga självförtroende när hon precis kommit till Koriko och värst är det när hon förlorar sin magiska kraft på grund av depression efter att ha blivit mobbad av några dryga pojkar men med hjälp av konstnären Ursula och hennes stuga ute i skogen får Kiki tillbaka sin optimism! Och så blir hon vän med en random wonderkid (eller Tombo, som han egentligen heter) som ingen bryr sig om, men han är säkert trevlig när man väl lärt känna honom. MEN SÅ PLÖTSLIGT LUFTSKEPPSOLYCKA! KAN KIKI STOPPA DEN HÄR HEMSKA TRAGEDIN INNAN DET ÄR FÖR SENT?! Det får du allt se själv yo.

Kikis expressbud var Studio Ghiblis tredje film (efter Laputa: Slottet i Himlen och Min Granne Totoro) och var studions första stora succé. Det var också den film som drog in mest pengar i Japan 1989. Utöver det vann den också massor av japanska, småobskyra, priser som... Special Award... på trettonde Japan Academy Prize. Utöver det har den också smått otroliga 100% positiva recensioner om man ska se till Rotten Tomatoes som ger filmer någon form av aggregatpoäng utöver hur positivt de recenserats av olika hemsidor och dylikt. 8/10 är genomsnittsbetyget för den, tydligen.

Kikis expressbud är vad jag skulle kalla en väldigt, väldigt snäll film. Det är visserligen lite konflikt då och då men det är aldrig någonting som ändå känns speciellt konfliktartat. Allting löser sig ju liksom... eller öh, allting KANSKE löser sig för hon kan ju misslyckas med att stoppa lufskeppsolyckan. Det lär ju vara så. Haha...

men nä, allvarligt, det här är en av Studio Ghiblis klart mest ofarliga filmer. Den är inte våldsam överhuvudtaget, har en väldigt simpel handling och rätt trevliga karaktärer som man kan gilla (men sedan inse att det är jättejapanska och då känna att man måste göra det i skymundan och vara lite generad). Jag har bara sett den här filmen en gång utanför kalendersammanhang och det var  2010 tror jag när jag precis fyllt femton och fick börja hyra film. Då hyrde jag den här, Porco Rosso, Nausicaä i Vindarnas Dal och Nyckeln till Frihet (som verkligen sticker ut i det här sammanhanget) och hade ingen aning om hur den skulle vara men tänk, den var ju faktiskt väldigt bra! Ibland är det bara skönt att se en film som du kan uppleva mer än att tänka på medan du ser den. Det är ju däremot också ett problem. Liksom ingenting händer och då kan det bli lite ointressant i vissa partier även om det är mysigt hela vägen igenom men mer krävs för att en film ska nå högsta betyg i min bok. 4/5 är mitt betyg för den här filmen och jag rekommenderar den för alla som vill se någonting väldigt färgglatt och snällt som inte är Disney eller jättedåligt. Den tecknade Lost in Translation om man ser till det ickeexisterande händelseförloppet, fast något sämre som film såklart. Om du förresten vill se den här filmen så gör det på japanska (gärna textad om du är lagd åt det hållet) för dubbningarna av dessa filmer är inte alltid på topp. 

Ingen Ghiblifilm kommer antagligen någonsin existera på Youtube så jag tänker inte ens ödsla tid på att nämna det i år men vad jag däremot vill highlighta i år är filmernas kompositör, Joe Hisashi. Han gör rent fruktansvärt bra soundtrack till alla filmer han jobbat på så vad jag vill göra är rekommendera en låt per film som jag känner står något över mängden. Dagens låt finner du via denna HYYYYPERLÄÄÄÄÄÄÄNK

Men jaja, ta en trailer då. Du är så bortskämd.