Nionde December

Efter Ninja Gaiden dör jag lite inombords varje gång jag ser en GIF men den här har jag åtminstone inte behövt göra själv så varför inte använda den då liksom? Dagens film har dock ingenting med TV-spel att göra (förutom att den, precis som många spel, är gjord i Japan) eller den minsta av Pittrelaterat material. Nej, idag ska slänga ett getöga på filmen Jag Kan Höra Havet från 1993. Den är regisserad av Tomomi Mochizuki och skriven av Saeko Himuro, en känd japansk romanförfattare (som dog i lungcancer 2008). Det finns ingen anledning att dra ut mer på det här lidandet så vi kör väl på en gång. 

Efter att hennes föräldrar separerat, följer Rikako Muto något motsträvigt med på att flytta med mamma till den mindre staden Kōchi (på ön Shikoku). Flytten äger rum mitt under pågående skoltermin. Hon kommer från Tokyo, är smart och självständig. Något som leder till att de flesta ser snett på henne. Ja, förutom Matsuno då, som blir kär. Och så kanske Matsunos bäste vän Morisaku, som verkar hamna på samma plats som Rikako lite väl ofta. Något som påverkar Matsunos och Morisakus vänskap. Mer än så är det egentligen inte.

Jag kan höra havet gjordes faktiskt för att visas på TV och gjordes i ett försök av Studio Ghibli att låta yngre personer i företaget göra filmer för en ganska låg budget. Dock blev filmen både dyr och tog längre tid att göra färdigt än förväntat och projektet dog. Den fick dessutom inte jättebra kritik heller så det blev ingen mer Ghiblifilm för Tomomi efter den här. Inte ens ett Japanese Academy Prize vann den. 

Jag gillar verkligen den här filmen på ett sätt men jag ogillar den verkligen på ett annat. Filmen har egentligen knappt någon direkt handling utan går mer ut på att visa hur vänskapen ser ut mellan ungdomar och problem som kan uppstå. På så sätt är den faktiskt väldigt bra och jag gillar hur temat skildras på ett trovärdigt sätt över en längre tid och hur vissa mindre saker kan röja allting ur balans bara sådär. På det sättet är det här en fantastiskt bra film. 5/5 direkt liksom, och dessutom har filmen en väldigt vacker titel. Däremot kan inte det här utgöra hela filmen. Utöver det här känns den nämligen O-ER-HÖRT långsam och tråkig på många ställen och dessutom känns inte alla beteenden speciellt verklighetstrogna. Alla personligheter förutom Matsuno och Morisaku känns jätteöverdrivna fram tills på slutet när allting lugnar sig lite. Jag vet inte om det är så det ser ut på japanska skolor men det måste ju vara jättejobbigt att gå på en sådan isåfall. Jag har lite svårt för just Rikako också. Hon är så en så fruktansvärt osympatisk karaktär hela filmen igenom tills man helt plötsligt ska börja gilla henne på slutet och det går bara inte. Jag älskar slutet, tro inget annat, men det fungerar ändå inte riktigt för mig. Hon är bara för otrevlig och dryg mot alla i filmen för att man ska kunna känna någon form av sympati gentemot henne. Nä, det här är 3/5 och inte direkt en av de bästa Ghiblifilmerna, men själva vänskapsskildringen är som sagt helt fantastisk. En film som är bättre efter att man sett den än under tiden. Ändå kul att se en Ghiblifilm som är såpass förankrad i verkligheten. 

Dagens låt innehåller... ja, den håller sång igen men det här är jättefint! Jag kunde bara inte välja någonting annat! Musiken i den här filmen är för övrigt gjord av Shigeru Nagata, som jag inte tror har gjort soundtracket till någon film efter denna. Synd. 

MEN I VARJE FALL: VÄNSKAPLIG LÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄNK!!!!!!

Det har verkligen inte varit nog mycket tyskt i den här kalendern såhär långt. (MEN PÅ VILKET SÄTT ÄR DET HÄR TYSKA?)