Igår var en underlig dag där Thulsa Doom egentligen var huvudattraktionen trots att jag skrev om en så populär film som Spirited Away men idag bryr jag mig inte längre så nu ska jag bara skriva om film fram till julafton. och efter det kommer jag sova fram tills december 2014 när jag är kontrakterad att skriva en kalender igen (åh, grymma liv). Men i varje fall, dagens film är skriven och regisserad av exakt samma man som har gjort över hälften av filmerna i den här kalendern, nämligen allas vår Hayao Miyazaki. Filmen släpptes 2004 och är baserad på en bok med samma namn från 1986 av den engelska författaren Diana Wynne Jones. Vilken film är det, undrar du kanske? Det levande slottet, såklart! Nu rullar vi.
Filmen handlar om Sophie, en 18 år gammal hattmakerska som har oturen att få en förbannelse över sig som förvandlar henne till en 90-åring (och då spelas av Jean Simmons, den kvinnliga Gene Simmons, i den engelska dubbningen) när hon är otrevlig mot Ödehäxan (ja, hon heter så, och hennes röst görs faktiskt av Lauren Bacall) som besöker hennes affär och är allmänt odräglig mot Sophie. När hon senare beger sig för att hitta häxan och bryta förbannelsen träffar hon en levande fågelskrämma som leder henne till just det levande slottet som ägs av trollkarlen Hauru. Där träffar hon hans lärling Mark och elddemonen Calcifer. När Hauru väl kommer hem och upptäcker Sophie påstår hon att hon är hans nya städerska som anställt sig själv, och trevlig som han är låter Hauru Sophie stanna kvar i slottet. Hauru ska egentligen besöka kungen för att hjälpa till i kriget mot ett icke nämnt grannland man han vågar inte så efter ett samtal med Sophie (efter att hon råkat färga om hans hår och visat prov på hans sjukt fåfänga sida) beslutar han att hon ska få gå i hans plats i rollen som hans mamma och övertyga kungen om att han är för lat och opålitlig för att assistera i strid. Vid slottet träffar Sophie Ödehäxan igen som avslöjar att hon inte kan bryta förbannelsen, och när de kommer in i slottet får hon dessutom all sin magiska kraft borttagen och förvandlas till en vanlig, jättegammal, kvinna. Det är kungens magiska rådgivare och Haurus gamla lärare, Suliman (vars namn uttalas Saruman på japanska vilket åtminstone jag tyckte var lite kul) som tar dem eftersom att häxan inte går att lita på i krigstider. Hauru visar sig ha följt med in i slottet fast förklädd till kungen genom magi. Suliman ser igenom hans förklädnad och försöker göra samma sak mot honom som Ödehäxan då han inte hjälper till i kriget, men med Sophies hjälp lyckas de fly. Nu har de dock en armé efter sig och det är ju inte så bra. KOMMER DE ATT KLARA SIG?!!!!!!!!!
Levande Slottet var den första riktiga Ghiblifilmen som släpptes efter Spirited Away (The cat Returns kom egentligen före men den gjordes av utomstående regissören Hirouki Moria) så Miyazaki hade minst sagt stor press på sig för att göra en film som skulle vara lika populär och hyllad av tittarna. Även det flygande slottet drog in massor av pengar, blev hyllad världen över, nominerades till en Oscar för bästa animerade film och är faktiskt även den med på IMDB:s top 250. Däremot drog den inte in lika mycket pengar (ungefär $40 000 000 mindre), fick något sämre kritik, plats 179 på listan och förlorade sin Oscar till Wallace & Gromit: Varulvskaninens förbannelse. En succé alltså, men inte på samma supernivå som Spirited Away men det lär aldrig hända igen heller. Fun fact förresten: Hayao Miyazaki pensionerade sig efter Spirited men kom tillbaka för att regissera den här när filmens första regissör, Mamoru Hosoda (känd mest för Digimon: The Movie och ett avsnitt av TV-serien).
Jag såg den här filmen för första gången för kanske 8-9 år sedan och det duger ju inte om man ska ge sin åsikt om en film så jag har faktiskt sett om den tidigare idag och jag måste ju säga att den var mycket bättre än vad jag mindes den som. Precis som alla andra Ghiblifilmer är den jättevackert animerad och har intressanta karaktärer (jag älskar fågelskrämman!!!!) så det behövs nog inte nämnas vidare speciellt. Handlingen är kanske inte alltid på topp och slutet känns väldigt avhugget men man får som en skön känsla av att se filmen. Den är inte munter direkt utan snarare en av de allvarligare Ghiblifilmerna, men inte utan att ha bra humor och många lättsammare stunder mitt i kriget och allt kaos med förbannelser och trolleri. En fin balans mellan ljust och mörkt helt enkelt, och framförallt en bra mix av allvar och humor vilket gör att den fungerar bra både hos den, nu antika, artonåriga Jesper som nioåriga. Jag ger den 4/5 men hade det inte varit för det allvarligt talat ganska usla slutet hade den fått 5/5, 106/106, 200005345/200005345. Högsta betyg helt enkelt (men fågelskrämman är en femma utan någon som helst tvekan). En av Ghiblis bästa filmer alltså och i min ringa mening faktiskt något bättre än Spirited Away. Även om jag listat några engelska röster så såg jag förresten filmen på japanska. Man ska aldrig se dessa filmer dubbade egentligen, även om jag personligen har lite svårt för det japanska språket och röstskådespelarnas sjukt stela skratt.
Dagens låt heter The Merry-Go-Round of Life, alltså livets karusell om någon inte vet vad Merry-Go-Round betyder på svenska. Joe Hisashi har komponerat och här är länken till den: LÄNK YO!
Titeln på låten fick mig också att tänka på låten som spelas i slutet av Final Fantasy IX, Melodies of Life, och den är ju faktiskt väldigt bra så här är en länk till den också: Melodies of Life (se den här länken som dagens Thulsa Doom-moment)
Finn en Pitt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar