Handlingen utspelar sig i Japan i och i närheten av staden Kobe. Inledningen, som dessutom är berättelsens slut, utspelas några veckor efter andra världskrigets slut. Fokus ligger på en ung pojke som håller på att ligger döende för svält och sjukdom. Filmens första replik kommer från honom och lyder: "21 september 1945, det var natten då jag dog". Därefter förs vi bakåt i tiden, till början av sommaren och en stad som fortfarande till stora delar är intakt. Filmens huvudperson Seita, samma pojke som den som man fick se i inledningen, bor inledningsvis tillsammans med sin mor och sin syster i ett hus i Kobe. Då hans far är officerare i den japanska flottan, har de en förhållandevis upphöjd position i samhället och klarar krigets umbäranden ganska väl. Detta ändras dock då barnen och modern, under en förödande flygräd, tar skilda vägar till skyddsrummet och modern avlider, men Seita väljer att ljuga i sin syster, Setsuko, att hon bara behandlas för sina skador på sjukhus så att hon inte ska bli för ledsen. Inledningsvis får Seita och Setsuko husrum hos släktingar i närbelägna Nishinomiya. De känner sig så dock illa behandlade av sin släkting (som jag tror är faster) att de lämnar tryggheten där för att försöka klara sig själva. De söker skydd i ett övergivet skyddsrum där de försöker överleva, samtidigt som det civila samhället faller samman omkring dem och ingen orkar vare sig se eller ta hand om de två föräldralösa barnen. Samtidigt som Seitas tro på människan försvinner mer och mer måste han fortsätta jobba vidare för att inte Setsuko ska dras med i hans tankar. Mycket, mycket tragiskt.
Eldflugornas grav visades för första gången i en mycket underlig dubbelvisning tillsammans med Min Granne Totoro och marknadsfördes som en visning där både barn och vuxna kunde njuta av filmerna men på grund av det väldigt allvarliga temat med eldflugornas grav blev båda filmerna ekonomiska misslyckanden och få människor kom och såg dem. Försäljning av Totoro-merchandise räddade dock företaget från konkurs. Trots detta fiasko har Eldflugornas grav sedan den släpptes fått väldigt god kritik från kritiker världen över och har nämnts som en av de bästa krigsfilmerna någonsin, bästa animerade filmerna någonsin och helt enkelt en av de bästa filmerna någonsin, alla kategorier. Plats 88 på IMDB:s top 250 också. Den vann även ett Special Award på Blue Ribbon Award 1989.
Eldflugornas grav är jättejobbig att titta på för den är bara så hemskt tragisk på alla sätt och vis. Även om det finns några ljuspunkter i filmen vet man ändå att allting bara kommer att gå åt helvete inom kort och att barnen ändå kommer att dö när allt kommer omkring. Men samtidigt är den så vacker på sitt sätt. Bildspråket är verkligen felfritt och den väldigt enkla musiken fungerar perfekt in i temat om två barn som egentligen aldrig ens hade en chans. Det intressanta med den här filmen är ju däremot att även om den utspelar sig under andra världskriget i ett väldigt kört Japan så är det faktiskt väldigt lite som visas av kriget i filmen utöver bombningar i början och mot slutet av filmen och ändå kan man verkligen känna av krigets skador på befolkningen. Det känns inte ens som en film det här utan mer som en upplevelse. Jag bara tittar och följer med på resan, för så bra är den här filmen. OCH SLUTET! Oj, vad jobbigt det är att titta på alltså. Det är på allvar bland de mest sorgliga scener jag någonsin har sett i hela mitt liv och gör att jag gillar filmen ännu mer. Dock såg jag Eldflugornas grav med engelsk dubbning och den var ganska usel vilket det drar ner helhetsbetyget för mig. Filmen är väl egentligen en femma och den bästa Ghiblifilmen, tillsammans med Laputa och morgondages film, men med den här usla dubbningen måste jag faktiskt ge den en fyra, tyvärr. Men ser jag den som sagt på originalspråk kan jag nästan lova 5/5 så jag rekommenderar den här till alla som vill se någonting väldigt tungt och rätt igenom jättebra. Setsuko frågar i filmen varför eldflugorna var tvungna att dö och banne mig, jag börjar undra det själv efter att ha sett den här filmen.
Användningen av eldflugor som ett genomgående tema i filmen är också intressant eftersom att det kan ses som en symbol för livets flyktighet och i mytologisk betydelse är de även bärare av mänskliga själar. Det är också värt att påpeka att Akiyuki Nosaka, bokens författare, lätt Seita dö eftersom att han kände skuldkänslor över sin systers död under verkliga världskriget. Fruktansvärt tragiskt. .
Dagens låt har komponerats av Michi Mamiya som såvitt jag vet inte komponerat musik för någon annan film vilket för mig är lite oväntat med tanke på hur bra musiken faktiskt är och hur väldigt passande den är för filmen. Jag väljer faktiskt filmens huvudtema idag eftersom att det är jättevackert och på något sätt känns det som att den skriker att allting egentligen vid slutet av dagen är helt hopplöst men att man ändå ska leva sitt liv den tid man har kvar, men den berättar också om den tragedi vi snart kommer att få bevittna. Den är jättesorglig men ändå så fruktansvärt vacker och lite munter på en och samma gång. Jag gråter nästan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar