Sjunde December - Random Access Pitt

Ja, nu har ingen fått jullov (om du tror det så skolkar du) men det är faktiskt helg. Jag vet att det låter otroligt men lördag innebär att det inte är någon skola alls. Det kanske borde betyda att jag inte uppdaterar idag men Ghiblikalendern följer inte systemet yo. Jag uppdaterade inte igår istället SÅ KLAGA INTE. Nåväl, dagens film är från 2008 och regisserades av Robert Red... nej vänta, fel kalender. Dagens film är både skriven och regisserad av Hayao Miyazaki men den är faktiskt från 2008. Är du blind och inte kan se bilden så är denna film Ponyo på klippan vid havet (men är du blind så vet du ju fortfarande inte. Vad gör du ens på den här bloggen då? Det måste finnas bättre saker du kan göra av din helg). Det är inte någon supertitel på svenska men den är det enda vi har så nu kör vi. 

Filmen är en berättelse om en liten fiskflicka, Brunhilde, som bor i havet med sin far Fujimoto och hennes otaliga småsystrar. Fujimoto var en gång en mänsklig trollkarl som bestämde sig för att flytta ner i havet (bort från sina dåliga minnen av människornas värld). En dag, när Brunhilde och hennes småsystrar är på utflykt med pappa och hans fyrfenade ubåt, flyter den nyfikna Brunhilde iväg på ryggen av en manet. Via ett möte med en fisketrålare råkar hon fastna i en flaska som någon slängt ner i havet. Hon driver in mot kusten och räddas till slut av en liten pojke vid namn Sōsuke. Han skär sig på fingret, hon slickar rent hans sår som därefter läker snabbt, och de två blir vänner. Sōsuke ger Brunhilde namnet Ponyo och lovar henne att han alltid kommer att beskydda henne. Under tiden letar en uppriven Fujimoto efter sin försvunna dotter. Och så blir hon typ en människa... nä alltså jag vet inte. Hans blod förvandlade henne typ. DET ÄR JAPAN, OKEJ?!

Okej, nu är det dags igen då. Hittills har Pitten spelat en cool cat i Cool World, Billy Beane: General Manager för Oakland Athletics, musikern Johnny Suede, Spion för CIA, Döden (alltså Joe Black) och en namnlös typ vi kallar Pitten, Billy från Two-Fisted Tales, Sig själv på reklam, Den horribla Billy Canton från "Too Young To Die?", Jesse James (som mördades av ynkgryggen Robert Ford, såklart), flugfiskaren Paul Maclean, IRA-Terroristen Frankie/Rory... vem försöker jag lura? Det här är inte Pittkalendern och alla vet det, men man kan ju drömma...

Ponyo på Klippan vid havet, som ju faktiskt är dagens film, hade en budget på $34 000 000 och drog in $202,614,288 så någonting måste den ju ha gjort rätt ändå som fick folk att se den, även om den kanske inte är någon superkänd film. Eftersom att den är en Ghiblifilm vann den också per automatik pris för bästa animerade film på Japanese Academy Prize (som, ännu en gång, döptes av någon som uppenbarligen inte kunde någon form av engelska). Den nu avlidne superkritikern Roger Ebert gav också filmen fyra stjärnor av fyra möjliga och 2008 var det här den bäst säljande produkten i Japan efter Wii och som vi alla vet var wii på den tiden HELT FRUKTANSVÄRT POPULÄR. Sedan dog den visserligen ut inte så många år senare, men det är en historia för en annan kalender.

Jag sa att Kikis Expressbud var snäll. Jag sa att Totoro var ännu snällare. Nu tänker jag dock säga att ingenting i hela den här världen är, har varit, eller kommer någonsin att vara snällare än Ponyo på klippan vid havet. Den får Totoro att mörda Kiki och mig att få dödlig cancer bara genom att titta på den. Det kanske inte låter så snällt men den här filmen är faktiskt så snäll att man dör, alternativt blir galen/ond (det är lite oklart var gränsen går). Trots att den gjort mig döende så gillar jag ändå den här filmen. Den är långt ifrån Ghiblis bästa men samtidigt är den klart bättre än Legender från Övärlden eller Porco Rosso (som du kommer få höra mer om inom en snar framtid). Den har en rätt halvkass handling och ett väldigt tydligt miljöbudskap, men just det är sådant man får ta med en Ghiblifilm. Kan man inte koppla den till att människan förstör naturen kan man nästan vara säker på att det är någon piratkopia. Vad den däremot har som är bra är en väldigt mysig tur genom en av de finast tecknade filmvärldar jag sett, och det är verkligen inte någonting som går av för hackor. Den bästa av filmer behöver egentligen inte vara bra på allt. Nej, de ska också kunna få tittaren att känna någonting av att se den och det jag känner när jag ser den här filmen är glädje. Det går inte att se den här och gå därifrån på dåligt humör. Det går bara inte. Därför får filmen ändå 4/5, 15/ 20, eller den klassiska 126/157,5, men om det är en stark 126 eller svag vet jag inte riktigt. Antagligen någonstans i mitten. Stabilt. Dock lite för japansk för mitt tycke, men stabil ändå. 

För dagens låt återvänder till Joe Hisashi och det firar vi med en rondo. Jag ska medge att den här filmen inte har världens mest stabila soundtrack men den här håller ändå måttet skulle jag säga, även om det är sång i den. LÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄNK!

Den här summerar ju i stort sett vad Ponyo handlar om. The world turns and we turn with it... typisk Ponyo. JAG SAKNAR DIG PITTKALENDERN.